skavsår

och jag träffade honom i januari tvåtusenåtta,
på ett dansgolv såklart,
och han log och sa att han skulle önska en tryckare åt oss,
och när jag för första gången hörde keep the car running drog han mig
nära
första gången.

han är så underlig,
alltid uppe i det blå,
men om jag tänker efter är det ju sådant jag dras till,
olyckligt nog.

jag har nog inte sett honom på ett år när jag ser honom på ett dansgolv i juni tvåtusennio, men han är fortfarande lika vacker,
och när jag går fram säger han bara mitt för- och efternamn och ett
hej,

som om vi vore igår.

och det tar bara en halvtimme innan jag är på väg hem till honom igen,
på väg ett år tillbaka i tiden,
och han skrattar med taxichauffören medan han lägger upp mitt högra ben över sitt knä,
håller om mig med vänstra armen,
jag sitter tyst och han ser ner på mig,
kysser mig och låter någon annan ta över pratet och
på sidan av hans säng spelar lp-spelaren you do something to me,
medan jag tar av mig tröjan.