i want a shining escalade

when i come home, it's late at night, i pour a drink, and watch the fight

och det är svårt att,
uppskatta det hela,
när vi dricker mojitos, för cigaretterna börjar ta slut och jag tror att jag tog slut för länge sedan,
för hjärtat slår aldrig snabbt längre,
och det är inte det att jag är ledsen,
för det är jag inte längre,
och det gör inte ont,
inte längre;
mestadels går jag runt, ganska harmonisk med det hela,
flyter liksom fram,

men det är svårt att uppskatta det hela,
för det känns inte,
ingenting av det och det är svårt att se hur alla har ruset i ögonen,
för jag minns att jag brukade ha det också;
att det var lättare då,
för jag har aldrig känt mig så här malplacerad på en plats jag känner till så väl;
stora svarta rum fulla med människor som dansar till alla rytmer jag älskar och kan utantill,
och de drar i mig men jag kan inte ge mig hän för jag vet inte hur man gör längre,
och jag känner mig som ett undantag,
isolerad,
som om jag konstant iakttar en bra film;
observerar,
stillastående på ett dansgolv.

och när en man med mörka lockar kommer fram på dansgolvet och tar min hand följer jag med,
eftersom jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra annars,
och när han kysser mig en halvtimme senare kysser jag honom tillbaka,
med öppna ögon som inte ser på någonting alls, och ett tomt huvud där en enda mening ekar fram och tillbaka.

i wish i had your scarf still, that once embraced and kept me warm

och jag går upp ur vita lakan klockan elva trettio trots att klockan började ringa första gången klockan nio; öppnar skjutdörren mot balkongen fastän det bor svensk kyla i hela lägenheten; alltid kallare inomhus än utomhus på grund av alla vitkalkade husväggar som skymmer solen för våra fönster.
på balkongen hänger fyndade pälsar på vädring för vi vill leka filmkaraktärer här; göra oss till mystiska stereotyper bara för att vi är så trötta på oss själva och för att det verkar lättare så. jag har börjat bilda meningar i hjärnan; skriva filmmanus på hjärnbarkar; skriver om alla handlingar med flygande ord och lösa punkter,
bredvid pälsarna ligger syns tomma kaffekoppar och cigarettpaket på ett bord, kvarlämnade från ensamma stunder stirrandes ut i soldiset över det vackra, vackra utanför,
innanför hörs takter från fin musik och jag kokar ett ägg, äter rågbröd med avokado och salt innan jag slänger en halsduk över tröjan, drar upp håret,
tar hissen ner och sätter på mig solglasögonen,
och jag vandrar fem minuter längs gränderna med gamla män leendes, vilandes i portarna till de små affärerna och damerna dragandes på rullvagnar fyllda med matvaror; slår mig ner på ett torg, lapandes sol och jag dricker americano och rullar tummarna; följer pojkarna som leker med hundarna bredvid med blicken och jag undrar hur de ska bli när de växer upp,
om de också ska få något fräckt och fördomsfullt i blicken när flickor säger att de kommer från suecía, eller om de ska få sammetsögon och le blygt när man ber dem att tala más lentamente, por favor.

och jag följer samma gränder hem igen, släpper ut håret, svarar att vi ses på baren klockan nio till någon som hört av sig, kryper upp i soffan med datorn i knät innan jag ändrar mig och sätter mig på balkongen istället och läser ett vackert, vackert mail,
och jag läser sista meningen om och om igen, för det är precis så det är, och jag undrar hur han vet det;
simma innan det fryser som vattnet vid huset vid havet.

i wish i had a proper reason to cry, a reason not so abstract, more like a broken clause in a contract

och han skriver så som han alltid skriver,
säger det han alltid säger,
och jag minns det jag alltid mindes,
men jag antar att det inte känns längre,

och han frågar hur jag mår, bara sådär,
som om han hade rätt att få veta efter fyra månaders total tystnad efter att han bett mig dra åt helvete och försvinna ut ur hans liv precis så som han trodde jag önskade,
och impulsen säger att jag borde ljuga, svara bra, stänga honom ute så som han alltid stänger alla andra ute nu för tiden men jag inser ändå att jag måste sluta upp med honom och sättet han vrider på min hjärna på så jag skakar på axlarna och säger något om att min livskris dansar runt cirka tre meter utanför mig varje dag,
och han svarar att han har varit där, att han gör det fortfarande,
och han behöver ju egentligen inte säga något för hans kris började när jag vände ögonen bort mot väggar, ryggen mot hans ansikte,
när han såg ignoransens kalla ytor och hur lätt all skada rann av dem,
men det sårar mig när jag tänker att det snart är fyra år sedan och att han fortfarande inte fått nog av den;

och av mig.

och det slår mig:
att jag aldrig brytt mig någonsin om människor som aldrig fått nog av sin egen smärta,
som vänt den utåt och härjat, förstört,
hur jag plågats av en martyr sedan dagen jag föddes och hur mycket jag avskyr deras släkte,
och hur jag kurar ihop mig när jag känner mig som en själv;

men han,
fastän han är så långt borta nu,
och har varit det så länge,
och fast jag sagt adjö så många gånger,
och så småningom alltid suckandes vänt ryggen mot hans i tre års tid,
så finns det inte någon vars olycka gör mig så ledsen,
har aldrig funnits,
för fastän jag vet att vi aldrig kommer kunna se varandra i ögonen igen utan att se svarta murar,
så kommer jag alltid förstå,
och aldrig sluta bry mig.