i wish i had a proper reason to cry, a reason not so abstract, more like a broken clause in a contract

och han skriver så som han alltid skriver,
säger det han alltid säger,
och jag minns det jag alltid mindes,
men jag antar att det inte känns längre,

och han frågar hur jag mår, bara sådär,
som om han hade rätt att få veta efter fyra månaders total tystnad efter att han bett mig dra åt helvete och försvinna ut ur hans liv precis så som han trodde jag önskade,
och impulsen säger att jag borde ljuga, svara bra, stänga honom ute så som han alltid stänger alla andra ute nu för tiden men jag inser ändå att jag måste sluta upp med honom och sättet han vrider på min hjärna på så jag skakar på axlarna och säger något om att min livskris dansar runt cirka tre meter utanför mig varje dag,
och han svarar att han har varit där, att han gör det fortfarande,
och han behöver ju egentligen inte säga något för hans kris började när jag vände ögonen bort mot väggar, ryggen mot hans ansikte,
när han såg ignoransens kalla ytor och hur lätt all skada rann av dem,
men det sårar mig när jag tänker att det snart är fyra år sedan och att han fortfarande inte fått nog av den;

och av mig.

och det slår mig:
att jag aldrig brytt mig någonsin om människor som aldrig fått nog av sin egen smärta,
som vänt den utåt och härjat, förstört,
hur jag plågats av en martyr sedan dagen jag föddes och hur mycket jag avskyr deras släkte,
och hur jag kurar ihop mig när jag känner mig som en själv;

men han,
fastän han är så långt borta nu,
och har varit det så länge,
och fast jag sagt adjö så många gånger,
och så småningom alltid suckandes vänt ryggen mot hans i tre års tid,
så finns det inte någon vars olycka gör mig så ledsen,
har aldrig funnits,
för fastän jag vet att vi aldrig kommer kunna se varandra i ögonen igen utan att se svarta murar,
så kommer jag alltid förstå,
och aldrig sluta bry mig.