i wish i had your scarf still, that once embraced and kept me warm

och jag går upp ur vita lakan klockan elva trettio trots att klockan började ringa första gången klockan nio; öppnar skjutdörren mot balkongen fastän det bor svensk kyla i hela lägenheten; alltid kallare inomhus än utomhus på grund av alla vitkalkade husväggar som skymmer solen för våra fönster.
på balkongen hänger fyndade pälsar på vädring för vi vill leka filmkaraktärer här; göra oss till mystiska stereotyper bara för att vi är så trötta på oss själva och för att det verkar lättare så. jag har börjat bilda meningar i hjärnan; skriva filmmanus på hjärnbarkar; skriver om alla handlingar med flygande ord och lösa punkter,
bredvid pälsarna ligger syns tomma kaffekoppar och cigarettpaket på ett bord, kvarlämnade från ensamma stunder stirrandes ut i soldiset över det vackra, vackra utanför,
innanför hörs takter från fin musik och jag kokar ett ägg, äter rågbröd med avokado och salt innan jag slänger en halsduk över tröjan, drar upp håret,
tar hissen ner och sätter på mig solglasögonen,
och jag vandrar fem minuter längs gränderna med gamla män leendes, vilandes i portarna till de små affärerna och damerna dragandes på rullvagnar fyllda med matvaror; slår mig ner på ett torg, lapandes sol och jag dricker americano och rullar tummarna; följer pojkarna som leker med hundarna bredvid med blicken och jag undrar hur de ska bli när de växer upp,
om de också ska få något fräckt och fördomsfullt i blicken när flickor säger att de kommer från suecía, eller om de ska få sammetsögon och le blygt när man ber dem att tala más lentamente, por favor.

och jag följer samma gränder hem igen, släpper ut håret, svarar att vi ses på baren klockan nio till någon som hört av sig, kryper upp i soffan med datorn i knät innan jag ändrar mig och sätter mig på balkongen istället och läser ett vackert, vackert mail,
och jag läser sista meningen om och om igen, för det är precis så det är, och jag undrar hur han vet det;
simma innan det fryser som vattnet vid huset vid havet.