no longer waiting for your call, your silence really says it all

och jag har fått svårt att sova på mornar nu; vaknar två minuter i fem varje dag precis när fågelträden börjar kvittra,
vrider och vänder på mig tills såpass många timmar har passerat att jag kan gå upp utan panik över hur jag ska sysselsätta mig. sommaren är kall i år så jag klär oftast på mig byxor; orkar inte riktigt med hela grejen i år. jag äter frukost; ibland cyklar jag ner till caféet och dricker kaffe med någon jag känner och lika ofta sätter jag mig där själv med en morgontidning som sällskap.
jag har köpt nya kläder också; bland annat ett par skor som kan vara de vackraste världen har skådat - jag har börjat unna mig saker igen fastän jag kanske borde spara penningarna, men jag tänker bara vad fan, det ordnar sig, och jag tror det kommer göra det också.

jag arbetar jättemycket och sedan går jag ut och dricker vin och letar efter dig fastän jag vet att du nästan aldrig är ute den här sommaren, och verkligen inte på de ställena jag är på. jag springer långgatorna fram och tillbaka mellan vänners hem och stannar till då och då för att tänka på hur vacker staden är i morgonljus. jag blir nästan aldrig full längre oavsett hur mycket jag dricker och någon som inte kan släppa mig sa att det inte berodde på att jag inte kunde bli berusad längre utan att problemet var att jag inte ville bli berusad längre. han sa även med en elak ton i rösten att det inte var det att jag ville ta med främmande människor hem sena nätter; det var att jag inte ville ta hem människor jag kände. jag tror att han hade rätt i båda sakerna men eftersom jag är en sådan rakryggad människa med tegelstenar i ögonen reste jag mig upp och gick därifrån istället. jag kunde vila ögonen lite för länge på honom förr men nu går han på kokain så jag antar att vårt skepp har seglat.

och du, mitt liv är ett vakuum nu; dagarna rinner förbi utan att kännas. jag sa någonting om att jag inte kände någonting längre till någon och hon sa att jag kanske borde skaffa någon slags hjälp och hon såg oroligt på mig men jag tror inte jag vill för jag är till och med likgiltig inför min likgiltighet.
du hör inte av dig längre och hoppet som du aldrig gav mig den här gången är borta ur sikte. du är borta ur sikte,
jag letar efter dig i ögonvrån vart jag än går.
jag skriver inte särskilt mycket längre för jag har börjat se istället för att tänka. alla mina tankar är gamla och utnötta och jag är trött på mig själv så jag har börjat fokusera på allt runtomkring istället; hur solen letar sig fram över södra larmgatan en eftermiddag och allt sådant där. jag fotograferar hellre än formulerar det i ord.

jag vet inte hur eller varför jag blev sådan här och jag vet inte om du skulle tycka mer om den jag är nu än den ångestfyllda ballong jag var sist du älskade mig. du och jag har alltid varit så obestämbara, tycker du inte? det var därför jag skälvde till lite när du låg med huvudet i mitt knä för två veckor sedan och sa att du hade saknat mig.
jag minns inte hur det känns att sakna.
vet inte om jag saknar att känna. allt jag vet är att jag alltid kände mig trygg när du var bredvid;
men det är du inte längre.

och på nätterna går jag hem medan fiskmåsarnas skrin fortfarande ekar över fiskhamnen, linnégatan och havet och ganska ofta undrar jag om du redan sover...

jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll

these hands, like strangers in the wind, these eyes, float in the breeze

och när jag är med dig känner jag ingenting men när kvällarna kommer i huset vid havet har jag inte riktigt någonting att sysselsätta huvudet med för den svenska sommaren är kall i år och det blir inga nattdopp eller grillfester; antingen är det andra lång upp och ner eller någonting därutöver eller så är det ingenting alls,
och när jag inte har någonting alls att tänka på så är du alltid där i baktankarna och jag vet inte; kanske är jag fäst vid själva tanken, idén av att du fortfarande är den där människan jag älskade för två år sedan för jag hör av mig till dig ibland när du har ringt mig och bett mig berätta när jag har en stund över och om jag ska vara ärlig så funderar jag på hur jag ska få dig intill utan att behöva erkänna för dig att det är det jag vill för så fort du väl är där så vill jag inte längre men du är ju ändå alltid du och du och sommarkvällar hör ju ihop från min synvinkel,
för förr i tiden var du lika lugn och varm som sommarkvällarna var då,
men i år är de lika kalla och rastlösa som mig, älskling.

i used to have a scene with him

jag glömmer att vi glömt allt om varann, alla har vi fastnat hos nån någonstans

och jag slår inte igen bildörren för hårt den här gången, jag går före honom upp mot huset och jag känner tvekan som bor i hans steg fastän det här var hans idé,
och jag vet inte vad han har hört om mig på sistone men det verkar ju inte spela någon roll för här är vi ju och han har pratat om hur vi brukade vara hela kvällen och jag har inte vågat säga att jag inte vill lyssna så jag har bara ignorerat hans ord och sett på hur hans läppar format ljudlösa melodier istället,
och jag vet inte om han hade planerat det här från början men nu är vi här i alla fall och jag lägger kuddar i den vita trädgårdssoffan och ger honom en filt och plötsligt är det stjärnklart och vi dricker vin och jag tror att klockan är ett eller två på natten och han har varken armen om mig och våra ben nuddar inte ens varandra och jag hatar att hjärtat är helt stilla,
för plötsligt är vi också endimensionella,
precis som allt annat i mitt liv nu för tiden.

och allt känns så enkelt när han tyst lägger huvudet i mitt knä och ser på mig sådär och jag stirrar tillbaka men jag har ingen kraft i blicken längre och jag tror att jag var mer levande på den där gamla tiden som han hela tiden nämner,
och medan syrsorna spelar i jasminbusken säger han att natten är nostalgi men jag känner ingenting alls och jag tror jag är besviken på oss,
och medan han lägger min hand mot sin kind och fortsätter med sina envägsinviter ekar det mot väggarna i mitt huvud att jag älskar dig inte längre och jag trodde att det här skulle vara annorlunda,
så jag behåller den där raka ryggraden som alltid varit mitt signum och låter bli att låta fingrarna följa de där ansiktsdragen som jag redan kan utantill och jag ser hur han försöker och jag låter honom,
men jag faller inte handlöst över honom och det här är inte samma situation jag har sett i fantasin tusen gånger fastän den ser likadan ut,
och jag vet inte varför han ringde ikväll,
men jag antar att jag inte har någonting att förlora längre,

och jag saknar den där blinda flickan jag var när jag älskade honom,
och när jag vaknar är jag inte säker på att det inte bara var ännu en dröm.

manic impressive

och i en lägenhet någonstans sitter jag i en fönsterglugg och dricker vin och röker för många cigaretter och jag vet inte riktigt när jag började röka och jag är ju egentligen inte en rökare men eftersom alla nya människor jag träffar ser mig sådan här som jag är just nu så anser alla mig vara en,
och jag tror att man på något sätt alltid är vad man uppfattas som, om än bara på ett sätt.
jag har försökt att varva ner men jag åkte till stockholm två dagar istället och sprang runt på söder och sedan åkte jag någon annanstans och där träffade jag en lång pojke med en törst efter en kropp och han sa någonting om att fan vad jag var liten innan han tog tag i mig, slängde upp mig på en trottoarkant; log och sade någonting om att sådär ja, nu var det bättre, innan han kysste mig som om vi hade älskat hela våra liv, eller kanske bara helt enkelt; som om vi hade älskat våra liv.

när jag kom tillbaka till göteborg var min kropp söndrig och min mage var vänd och vriden på men efter bara två, tre dagar föll jag tillbaka igen för det är det enda man kan göra i den här staden,
och jag har inte varit hemma en enda kväll för det är alltid någonting att göra, någon att träffa och hela mitt jag känns som någon slags bokstavskombination som gör det omöjligt att bilda meningar i huvudet och ännu mer omöjligt att bilda meningar med mitt liv,
så jag slutar helt enkelt sova för att sova går för långsamt och det finns alltid någon som tycker att jag ska passa på att ha "roligt" medan jag är ung och det finns alltid någon som skakar ogillande på huvudet åt mig men faktum är att jag sitter på båtar mitt i nätter och skakar på huvudet åt mig själv för alla andra springer fortfarande runt i sommar och rus och det enda jag har är ingenting; för ingenting är någonting och jag vet inte riktigt vad det är för fel på mig men ändå så tror jag att det måste vara någonting för hela jag är en raksträcka och mitt liv är en motorväg utan stopp så jag fortsätter att gasa och gasa men jag tror att någonting saknas för jag ser ingen utsikt härifrån;
och kanske är min raksträcka bara en tunnel på väg någon annanstans,
men de sa alltid att man skulle se i alla fall en ljusglimt,
i alla fall ibland.

och jag minns dig när jag vaknar,
som pilar mot min kropp
här är tystnaden som skär, här är saknaden som löd
och jag minns dig innan sömnen tar mig,
små tistlar i mitt bröst
och jag hoppas att du inte har det bra,
jag vill att du ligger vaken som jag.

här är jag som trotsar alla nätter,
här är jag som mot ödet förklarat krig
så säg mig,
vad gör du ikväll?
luften är tung av allt som aldrig hänt
vad är det för andra himlar som du hittat?
vem är det som tror sig kunna fylla min plats?
så säg mig,
sover du inatt?
luften är full av allt som aldrig sagts,

men jag sitter vid fönstret för att få se
livet fladdra förbi.

väck mig, släck mig,
har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar
väck mig, släck mig,
du kan slåss, du kan låtsas att du har ett val.

vem är du att bestämma dessa murar?
vad gör egentligen en popsång hit eller dit?
jag räknar dagarna som skåror i min vägg,
jag räknar avstånden i millimeter betong.

vad är det som gjort dig så ointaglig?
vem är du som från mig förklarat dig fri?
jag såg framtiden i stjärnorna inatt;
små korn av ljus,
i oceaner av svart.