these hands, like strangers in the wind, these eyes, float in the breeze

och när jag är med dig känner jag ingenting men när kvällarna kommer i huset vid havet har jag inte riktigt någonting att sysselsätta huvudet med för den svenska sommaren är kall i år och det blir inga nattdopp eller grillfester; antingen är det andra lång upp och ner eller någonting därutöver eller så är det ingenting alls,
och när jag inte har någonting alls att tänka på så är du alltid där i baktankarna och jag vet inte; kanske är jag fäst vid själva tanken, idén av att du fortfarande är den där människan jag älskade för två år sedan för jag hör av mig till dig ibland när du har ringt mig och bett mig berätta när jag har en stund över och om jag ska vara ärlig så funderar jag på hur jag ska få dig intill utan att behöva erkänna för dig att det är det jag vill för så fort du väl är där så vill jag inte längre men du är ju ändå alltid du och du och sommarkvällar hör ju ihop från min synvinkel,
för förr i tiden var du lika lugn och varm som sommarkvällarna var då,
men i år är de lika kalla och rastlösa som mig, älskling.