no longer waiting for your call, your silence really says it all

och jag har fått svårt att sova på mornar nu; vaknar två minuter i fem varje dag precis när fågelträden börjar kvittra,
vrider och vänder på mig tills såpass många timmar har passerat att jag kan gå upp utan panik över hur jag ska sysselsätta mig. sommaren är kall i år så jag klär oftast på mig byxor; orkar inte riktigt med hela grejen i år. jag äter frukost; ibland cyklar jag ner till caféet och dricker kaffe med någon jag känner och lika ofta sätter jag mig där själv med en morgontidning som sällskap.
jag har köpt nya kläder också; bland annat ett par skor som kan vara de vackraste världen har skådat - jag har börjat unna mig saker igen fastän jag kanske borde spara penningarna, men jag tänker bara vad fan, det ordnar sig, och jag tror det kommer göra det också.

jag arbetar jättemycket och sedan går jag ut och dricker vin och letar efter dig fastän jag vet att du nästan aldrig är ute den här sommaren, och verkligen inte på de ställena jag är på. jag springer långgatorna fram och tillbaka mellan vänners hem och stannar till då och då för att tänka på hur vacker staden är i morgonljus. jag blir nästan aldrig full längre oavsett hur mycket jag dricker och någon som inte kan släppa mig sa att det inte berodde på att jag inte kunde bli berusad längre utan att problemet var att jag inte ville bli berusad längre. han sa även med en elak ton i rösten att det inte var det att jag ville ta med främmande människor hem sena nätter; det var att jag inte ville ta hem människor jag kände. jag tror att han hade rätt i båda sakerna men eftersom jag är en sådan rakryggad människa med tegelstenar i ögonen reste jag mig upp och gick därifrån istället. jag kunde vila ögonen lite för länge på honom förr men nu går han på kokain så jag antar att vårt skepp har seglat.

och du, mitt liv är ett vakuum nu; dagarna rinner förbi utan att kännas. jag sa någonting om att jag inte kände någonting längre till någon och hon sa att jag kanske borde skaffa någon slags hjälp och hon såg oroligt på mig men jag tror inte jag vill för jag är till och med likgiltig inför min likgiltighet.
du hör inte av dig längre och hoppet som du aldrig gav mig den här gången är borta ur sikte. du är borta ur sikte,
jag letar efter dig i ögonvrån vart jag än går.
jag skriver inte särskilt mycket längre för jag har börjat se istället för att tänka. alla mina tankar är gamla och utnötta och jag är trött på mig själv så jag har börjat fokusera på allt runtomkring istället; hur solen letar sig fram över södra larmgatan en eftermiddag och allt sådant där. jag fotograferar hellre än formulerar det i ord.

jag vet inte hur eller varför jag blev sådan här och jag vet inte om du skulle tycka mer om den jag är nu än den ångestfyllda ballong jag var sist du älskade mig. du och jag har alltid varit så obestämbara, tycker du inte? det var därför jag skälvde till lite när du låg med huvudet i mitt knä för två veckor sedan och sa att du hade saknat mig.
jag minns inte hur det känns att sakna.
vet inte om jag saknar att känna. allt jag vet är att jag alltid kände mig trygg när du var bredvid;
men det är du inte längre.

och på nätterna går jag hem medan fiskmåsarnas skrin fortfarande ekar över fiskhamnen, linnégatan och havet och ganska ofta undrar jag om du redan sover...