och trots att jag sänkt cirka fyra ipren så sänks inte temperaturen;
blondinen och jag feberyrar på ett toalettgolv medan människor ramlar in och ut som i en dålig sketch. ibland ser de förvirrat på oss genom sina immiga ögon men de ramlar alltid bort igen när vi svarar dåligt på deras frågor om våra sinnestillstånd;
beviset på att de verkligen inte orkar bry sig,
men ärligt talat så bryr inte vi oss särskilt mycket heller längre; vi lever i en fredag-hela-veckan-värld och just nu känns det som om vi två är de enda som förstår det; som om vi är fast i ett helvete av eviga återupprepningar av dåliga fyllestrul och dåliga fyllor och när änglahåret sitter fastlimmad i hans knä igen vill jag egentligen bara skjuta båda två för att de låtsas så dåligt i dagsljus.
replikerna faller tungt hela timmarna och värden super sig själv under bordet; måste bäras ut till taxin snart och han kramar om sina gäster, alla utom mig och jag står och ler och skakar på min allldeles för varma panna för jag vet inte vad han sysslar med och medan jag rör vid hans hand och tackar honom för kvällen under hans ignoranta passage förbi tar han tag i mig och säger det där jag väntat på hela kvällen; någonting om att vi aldrig bör ge upp, att det kommer en tid för oss, en tid då han tänker slutföra vad vi en gång påbörjat och jag vet inte om han är full eller hög eller kanske båda två men jag kan erkänna för mig själv att det självgoda i mig endast stannat så här länge för att få höra just det där och att det inte spelar mig så stor roll vilka omständigheterna är.
det är varmt i rummet så jag lägger mig i soffan; fönstret öppet och nattluft in och sedan somnar jag utan att jag märker det,
men vaknar vid gryningen av en alldeles för verklig dröm om att tappa alla mina tänder.
tisdag, maj 13, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag vet ingen som berör mig med sina texter som du
Skicka en kommentar