i can see it in your eyes like i taste your lips and, they both tell me that we're better than this

och det finns en mapp på den här datorn,
gömd längst in bland fem andra,
så att jag hinner ångra mig innan jag hinner fram.

där finns en bild på honom. den enda jag har kvar. den enda jag inte kunnat ta bort. den som har gjort att jag rest mig upp och börjat damma av mina tavlor när jag hållt fingret över delete-knappen. den enda jag aldrig kommer att ta bort.

jag ser nästan aldrig på bilden,
men det känns bra att den ligger där, längst in,
precis som alla minnen nog gör, någonstans.
det är tryggt,
att en liten del av honom fortfarande finns där om jag skulle behöva det någon gång.

den är sepiafärgad,
och jag minns när jag tog den.
han ser så rofylld ut, han sover,
med det randiga täcker upp över munnen, med de guldbruna lockarna som täcker kudden, och jag tror aldrig att jag kommer komma över hur vacker han var när han sov. när hans oro inte kom ikapp honom. när jag låg bredvid, under den där tiden då han vågade lita på att jag inte skulle smyga iväg om han slöt ögonen.

och det mest slående är den där linjen som går över ansiktet; hur näsan går över i ögonbryn som i bokstaven L, hur symmetriskt det hela är och trots att det gått så lång tid kan jag fortfarande sitta i vad som verkar vara en evighet och bara se på den där linjen som jag brukade stryka fingret längs när jag ville lugna honom, när jag ville att han skulle släppa taget och bara låta tiden flyta, det enda som verkade få tiden att stå still.

och ibland kan jag inte hjälpa det.
ibland måste jag låta fingret stryka över skärmen,
följa den där linjen som jag inte sett på så länge.

det är jul,
så jag vet att han kan dyka upp bakom nästa gathörn när som helst.
han är hemma.
jag håller mig inne.