och jag tror att jag lever i en tevesåpa när jag ser den silvriga saaben på andra sidan av avenyn, vid middagstid eller i mitt fall vinpimplartid,
och han ser mig inte fastän jag stannar upp av käftsmällen som sången han spelar på radion, den vars toner smyger ut genom hans halvt nedrullade bilruta och jag drar mössan ännu längre ned över öronen för jag vet inte vart jag ska ta vägen och det var för länge sedan och det borde inte vara tillåtet att bara dyka upp så här, i min stad som brukade vara hans men som inte är det längre,
jag är så oförberedd.
så jag springer iväg, fyller tomrummet i bröstet med vitt vin och tjejskratt, åker ner till överskattade avenyn igen, hånglar med en gammal granne som jag pratat med kanske tre, fyra gånger förut, medan jag varannan sekund ser mig över axeln, rädd för att han i den silvriga saaben ska se hur jag har blivit sedan han åkte.
jag blir inbjuden på kaffe någon dag (du vet ju vart jag bor) och hela, hela kvällen överröstas den där dansmusiken av den här låten som bara dunkar innanför mina tinningar,
med hår som blivit lockigt av allt regn som envisades med att falla den här kvällen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
ajdå.. inte så kul, tänk vad liten världen är.
Gillar inte låten så speciellt, :P
Skicka en kommentar