you're the color, you're movement and the spin

och om du bara visste.

för du vet inte,
du vet inte hur du klänger dig fast i mitt minne,
hur du sitter framför mig dagarna igenom,
hur jag stirrar på din arm, hur jag önskar att den ska lägga sig över mina axlar,
så där som den alltid brukade göra,
för jag tror att du anade att dina armar var det enda som höll ihop mig.

och du vet inte hur många dagar som går,
dagar som bara passerar,
hur ingenting lämnar något avtryck som består,
för min hjärna är för upptagen med att tänka på hur du brukade älska mig genom din blick,
och mitt hjärta är för trött.

och du vet inte att alla sångerna handlar om dig, om mig, om oss,
du vet inte att jag inte kan läsa om något annat än olycklig kärlek,
du vet inte att filmerna inte kan få mig att gråta längre,
för jag håller inte ihop,
jag är utspridd,
för dina armar är inte här längre.

du vet inte hur de där detaljerna jagar mig om nätterna,
hur jag i tanken somnar med din näsa mot min nacke,
och du vet inte hur mycket av min energi som jag tvingar gå genom min kropp för att trycka bort alla minnen, alla tankar.
du vet inte att mina fingrar minns ditt nummer,
och du vet inte att jag har sparat på alla de där vackra orden,
alla de som jag inte kan läsa längre.

och du vet inte hur svårt jag har att gå vidare,
för du tror att jag gör det så lätt,
alla tror att jag släpper taget utan vidare, i allt jag gör.
ni tror att jag är bra på uppbrott,
för att jag inte ringer,
inte startar konversationer,
inte vänder mig om,

men ni vet inte att jag tillbringar en evighet med att se mig själv över axeln,
se oss och för det mesta dig.

och du vet ingenting om hur jag kämpar för att inte hoppa från höga höjder efter att jag har sprungit på dig på stan,
du vet inte att alla mina stela miner och hårda ord utgör ett skal,
och du vet inte att jag inte vet hur man släpper taget.
du vet inte,
du vet inte,
du vet inte hur mycket du betyder för mig,
har aldrig gjort.
och jag har alltid varit för rädd för att du ska gå för att be dig att stanna.

i like throwing my voice and breaking guitars, cause it doesn't remind me of anything

hans familj,
jag ser honom i dem,
i sättet de kastar huvudet,
i sättet de kisar med ögonen,
i sättet de vrider sina läppar uppåt neråt
i sättet de ler, och i sättet de slår ner ögonen i golvet,

och jag vet inte vart jag ska vända blicken.

i never ment to be the needle that broke your back

i want to save us from being saved

och någonstans,
för ett ögonblick,
och här, bara på riktigt, ett riktigt ögonblick,
inte en sekund,
inte någonting annat en ett äkta ögonblick,

plötsligt känns det någonstans,
snöflingorna blir vackert florsocker som sveper in världen i något nytt,
något fint,
något annat än kalla isdroppar i mitt ansikte.

och det faktum att alla vagnar slutat gå,
det rör mig inte längre,
trummar inte på mina tinningar,
släpper taget så där som jag borde göra,
bara flyger iväg.

och klockan är för tidigt,
men det gör ingenting plötsligt,
för det är ljust ute,
ljuset bländade mig,
och jag minns.

och i mina öron sjunger harcourt;

i want to save us from being saved
before we get too old and waste away
like some lovers destined to die young

and so through all the loss we've seen
of friends who sit and think too much
too fragile for the cold outside
too proud to say what's on their minds
this is for the broken fools
whose flames are gone before their time
and if you see me trip and fall
save me from my swift decline

i want to sink beneath a drunken sea
look in your eyes when you take the breath from me
there's always something to live for

och det hela varar bara i ett ögonblick,
men känslan svepte in mig i något vitt,
lugnt,
ett ögonblick av snö?

all ears

och det är som om hans armar är så långa,
så långa att de kan sträcka sig ut genom hans dörr,
sträcka sig ända ut till mig på den grå asfalten,
den som snön gjorde vit.

och de sträcker sig,
på nanosekunder,
och de plockar upp en pensel ur min väska,
doppar den i snön,
och målar ett leende på mina läppar.

och det hade kanske gått att sudda bort,
om snön vore gjord av kol.

det går inte att sudda ut.

jag kanske borde...

two more years to hold on

och jag försöker tillfredsställa hennes hårda frågande ögon,
försöker förklara,
med ett jag är så trött. hela tiden.

hon svarar med ett det blir vad man gör det till.
det blir vad man gör det till.

om jag visste hur man bryter ihop så skulle jag göra det nu.

game over.

det är något som är fel, men så känner jag jämt, jag har damm i mina vener, daterat som ett skämt

och jag äter b-vitamin,
hoppas på att skelettet, ryggraden ska orka,
orka bära upp allt det där som så gärna vill falla ner.
och jag låter den där smyga på mig bakifrån,
låter den lägga armarna runt mig,
låter den omfamna mig,
från magen och ut.

och jag undrar när färgerna ska komma tillbaka,
om det är så här det ska vara nu,
om jag ska leva i det här i resten av mitt liv,

och jag undrar när jag ska börja bry mig.

och det där med drömmarna,
varför envisas du med att dyka upp?
varför står du i varje gathörn,
under varje fönster,
i varje ögonvrå.
varför envisas du med att dra mig närmre,
fastän jag gör mitt bästa för att låta mig flyta med i strömmen?

jag undrar om du vill äta henne och ändå ha mig kvar,
undrar om du undrar någonting av det här,
undrar om du undrar ifall jag undrar,
och någonstans förlorade ordet undrar sin mening.

försöker trycka bort den där känslan av likgiltighet,
men jag låter den smyga på mig bakifrån,
låter den lägga armarna runt mig,
låter den omfamna mig,
från magen och ut.

och jag hoppas att min ryggrad är tillräckligt stark för att orka bära upp,
allt det där som bara vill falla samman.

and i can see our days are becoming nights

en rädsla för ett ingenting

och jag ler på riktigt när hans ansiktsuttryck lägger mjuka bandage över mina sår,
mjuka bandage som är uppvärmda av varma ord och blickar.
ja, han får mig att le på riktigt, sådana där leenden som inte går att stoppa,
sådana där leenden som jag inte har lett på så länge.
för länge.

och vi står och pratar om ingenting och allting i en halvtimme,
eller var det en livstid?
och han har en glugg mellan tänderna, den syns bara om man kisar,
men jag ser,
jag ser.
och jag undrar om han ser,
ser han?

och jag undrar om han kan tänka sig allt det där som inte syns utanpå,
ser han den där kärleken som inte är kärlek längre,
den där pojken som till slut blev man nog att lämna den där flickan som aldrig kunde få demonerna från förr och nu att stanna kvar under sängen?
jag undrar om han kan känna av blodsmaken i min mun, sårskorporna på mina knän,
för det spelar ingen roll hur länge jag har legat på golvet,
för svärtan i mina ögon försvinner alltid när han ser in i dem.

och jag undrar om han kan känna av all den där rädslan,
hoppet som jag inte behöver kväva i hjärtat,
för jag är så smärtsamt medveten om att det bara är skådespeleri,
att jag blir någon annan när jag träffar honom,
den där personen som jag alltid blir, hon som de alltid faller för,
hon med ögon, läppar, hår,
skratt som klingar och ögon som utmanar med glimtar av silver,
hon med den raka ryggen,

och det enda som är sig samma,
är att hon aldrig vänder sig om när hon går.

och jag är så smärtsamt medveten om att hur mycket det där än är jag på något sätt,
och hur mycket den där flickan älskas,
så klarar jag bara av att spela henne i ett par timmar,
innan natten, molnen, regnet, solen,
innan morgonen kommer,

innan allting är som förut.

för han som får mig att le på riktigt,
han är ny,

men jag är fortfarande den där flickan med för många demoner under sängen.

if anything should happen, i guess i wish you well, mmm a little bit of heaven, but a little bit of hell

hej mika, du verkar som en kul kille.

trots dina tår.

och i alla fall, dejt till alla hjärtans bokad. med tanke på hur struligt det vanligtvis brukar bli med människor av motsatt kön, och hur struligt det blir om man adderar alla hjärtans förväntningar på det hela, så tror jag att jag nöjer mig med en gammal vän av samma kön som mig i år.

bättre så.

det värsta är när det inte finns någonting kvar längre.

i took a train, i took a plane, i had to get out of this place

och jag ligger och vältrar mig i trötthet när telefonen ringer,
just det, en födelsedag idag, jag kommer väl?
funderar på hur jag ska ta mig ur det här, kom undanflykter, men för en gångs skull är de slut.
så det är in i dusch, in i stuprör och blus, in i skinnstövlar,
ut genom dörren.

ett tag senare är det in genom en annan dörr,
kram, hej, ja det var länge sedan nu, absolut, alldeles för länge sedan,
jag ljuger ihop små artiga meningar och leenden, till och med kramar, försöker verka intresserad,
för jag är verkligen
så
trött.

och det är blickar hit och dit,
försöker släta över det faktum att mina gamla vänner verkar ha fastnat i någon rutin,
försöker verkligen släta över det faktum att jag har fastnat i mig själv,
dricker en till hobbymartini och känner hur det hela går mig åt huvudet nu,
alltihop.

och när de andra kommer igång, då reser jag mig äntligen,
säger något som faktiskt är sant, att jag inte mår så bra,
och efter att till slut ha tagit mig ut ur huset är jag ensam på asfalten igen.
och jag tycker om det.
det är bara jag, asfalten och månen.

och jag genvägar omvägar hemåt,
stänger min dörr bakom mig igen, kryper ur skinnstövlar, stuprör, blus,
kryper upp i soffan,
och ingenting har gjort någon skillnad.

lost in the sun, can anybody find their home

och jag drar fram en köksstol till fönstret, sätter mig med ansiktet utåt, låter februarisolen smeka mina kinder.
låter solen värma upp, släpper in, hoppas kanske att solen ska tända eld på någonting,
vad som helst,
och solen gör allting så ljust, lätt, ledigt, varmt,
dyrkar den där, då, glömmer bort tiden, låter mig vaggas till någon slags sömn,
och sedan vaknar jag upp, rodnande, varm och lugn,

och det hela påminner om någonting.

she goes left and you stay right

och han tar mina händer, de är fortfarande iskalla, trots en kvart i vantar inomhus, de har varit det i två veckor nu. och han frågar om jag verkligen borde vara där, är jag säker på att det bara är en förkylning?
jag ler svagt tillbaka, viskar att jag inte vet,
men visst vet jag.

och jag går i motsatt riktning, hemåt, ramlar in i en vagn, genomlider resan hem och kollapsar i soffan med en kopp grönt te och tre apelsiner, vitaminerna kallar mitt namn,
trots att jag vet att jag egentligen borde äta någonting med energivärden.
men kollapsar i soffan, upptäcker att clueless går i repris och frossar mig igenom ett avsnitt minnen från nittiotalet,
försöker att inte trycka halsen för hårt emot kudden för att skona mandlarna.

tar mig in i badrummet, varmt vatten strilar ner på blåvit hud, de sade att jag såg hålögd ut,
varmt vatten.
somnar, låter timmarna flyta iväg, och när jag vaknar får jag i mig lite mat,
plockar fram datorn,
och visst, självklart är han där.
han frågar hur jag mår, frågar vad som är fel, försöker muntra upp,
och jag funderar på att be om ursäkt för att jag alltid är så kort, men orkar inte,
skriver ord som speglar en verklighet som inte finns,
fyndiga svar och kvicka repliker,
låter honom se lite av flickan han föll för en gång,
men jag tror aldrig att jag kommer kunna spela henne lika bra igen, inte efter den där dagen han såg mig för första gången och log på det där sättet,
som om allt passade perfekt.

och efter en halvtimme säger jag att jag måste gå,
skjuter undan allt det där jag inte kan tänka på längre,
drar filten om mig igen,

undrar hur det är meningen att jag ska kunna sova inatt?

den där sommaren

så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej

och snälla du,
börja inte skriva,
inte nu,
börja inte riva hål i mitt inre,
gör inte om min tysta tomhet till en som ekar,
där dina ord studsar mellan väggarna,
för även om de betyder någonting,
så förnekas all mening av mig,
på rutin.

och snälla du,
få mig inte att skicka dig sånger,
sånger som betyder någonting, så mycket för mig,
som skulle kunna säga dig allt det där jag aldrig vågade,
som jag vill ska riva hål i ditt inre,
sånger som skickar budskap,
för jag kommer aldrig att veta om de går fram.

och snälla du,
tvinga mig inte att dra upp knäna mot hakan,
lägga mig dubbelvikt i sängen och ignorera telefonen,
tvinga mig inte att känna sorgen över att inte kunna gråta ut,
allt det där som ekar i magen,
för det var så länge sedan tårarna föll nu.

och snälla du,
tvinga mig inte att tycka så illa om mig själv,
för att jag inte kan svara på dina närmande ord,
för att jag håller mitt avstånd,
för att jag inte kan ge dig någonting tillbaka längre.
och tvinga mig inte att tryckas upp mot väggen,
för alla mina hemligheter,
de är så mycket lättare att hålla inne när jag kan låtsas att du inte finns.

och snälla du,
tvinga mig inte att känna hur ekandet försvinner,
tvinga mig inte att bli samma människa,
tvinga mig inte att känna det som inte känns,

varje gång du säger att du måste gå.

and i know when she says she's gonna try, well it might not work because of other ties

och jag tappar motvilligt andan i en halv sekund när han går över tröskeln.
A, A, A.
det och något skär i mig när han rör sina fötter mot mig i trappan, ler,
säger att det var för länge sedan nu, och det ekar inuti mig att det verkligen var det.
och när han lägger armarna runt mig så vet jag inte vad min hjärna ska tänka på för att distraheras,
och han trycker mig inte mot sig längre, vågar nog inte.
bara två armar lätt runt min kropp.

och jag glömmer, glömmer så lätt,
glömmer att han är någonting speciellt,
någon som man skulle kunna lita på,
glömmer att han är värme,
glömmer att han alltid försökt hålla mig varm,
alltid funnits där.

och jag håller mig nära hela kvällen,
dricker mig inte för full,
slappnar av när han fångar min blick på andra sidan rummet och ler.
och jag vet inte nu heller.

men jag vet att jag inte förtjänar honom,
vet att det inte skulle fungera, vara bra,
vet att jag nog inte vill,
och jag vet att jag har slagit honom till marken så många gånger.

och på blicken i hans ögon när han kommer in i köket och ser mig ståendes med någon annan, med huvudet på sned och sol i blicken, på den blicken tror jag att jag ser att jag fortfarande kan göra det.
och sedan tar han sitt glas,
försvinner i tjugo minuter.
men han kommer alltid tillbaka.

och han säger att han kan följa mig hem,
att jag inte borde gå själv vid den här tiden.
och när vi är framme stannar han framför min uppgång,
säger att vi väl kan höras lite oftare,
och jag ler på riktigt, säger ja,
för han är så varm.

och när han sakta går sin väg nerför gatan igen,
då vill jag verkligen att jag skulle vilja vara med honom.
men det fungerar inte så,

men när jag ser honom så inser jag vilken idiot jag är,
och att det inte finns någonting jag kan göra åt det.

and the sky's the same as your own, do you think of me? do the parks and trees and the leaves reach you there?

och jag ser den där reklamen där hon sjunger mitt namn om och om igen,
det känns som jag ser den konstant,
och jag undrar om han tänker på mig,
om hans hjärta slår ett extra slag när han hör mitt namn om och om igen,
eller om det i alla fall stannar upp ett tag.

och han sitter på ett tak,
och stjärnorna lyser,
precis som en av alla våra kvällar,
vi hade så många kvällar han och jag.
vi satt på en trappa, hans arm runt mig,
och han visste att det bodde så mycket tvivel och förlust inom mig,
och han frågade vad jag tänkte på,
och jag vände mitt ansikte upp mot hans,

och trots att jag ljög,
trots att jag inte sade att jag hade kunnat sitta där för alltid,
så tror jag att han kände det i mina ögon,
även om han aldrig vågade tro på det.
för hur vackra allas utrop inför hela världen och inför varandra än var, är,
så tror jag verkligen att vår kärlek talade starkare än ord.

och vi gick in till de andra,
och jag somnade lätt i hans knä,
men innan jag flöt bort i drömmar om honom,
hörde jag honom utbrista inför alla andra att jag var det finaste han kände till,
och jag somnade med ett leende på mina läppar,
och med hans leende på hornhinnan.

och jag tror att hans hjärta stannar till lite när han hör henne sjunga mitt namn om och om igen,
eller i alla fall slår ett extra slag.

five o'clock and a fire escape-symphony

och jag är en jävla bergochdalbana,
fast jag är en konstig bergochdalbana,
en som rusar rakt ner i branta backar,
slänger ur dig och kör över dig fem gånger innan den slänger tillbaka dig,

och det konstiga är att hur långt ner min bergochdalbana än kastar sig,
så kommer den aldrig riktigt upp i några toppar.

jag är en jävla bergochdalbana utan toppar.

de andra brukade i alla fall ha toppar.

jag behöver en topp.