i take back everything i said, she can't hurt me and i can't hurt you, it's like were already dead

och gatlamporna lyser upp staden så vackert, trots polisens pikébilar som står parkerade mitt på gatan, trots att himlen varit grå och regn hela dagen, trots att jag skulle kunna strypa honom långsamt,
trots att min hjärna, mitt hjärta, ligger utspritt över varje gata, gränd ikväll.

för plötsligt var det ett par armar framför mig, och jag förstod inte, vem är det som stannar mig på min väg, vem förde mig tillbaka till verkligheten?
och jag vänder mig om och fastnar i hans ögon och jag bara undrar hur det är möjligt att vi är på samma plats, den mest ödsliga i innerstan, på samma tidpunkt, på samma dag, och hur kunde han se att det var jag?
och sedan bara förvirring, hur kan han? hur vågar han dyka upp när min sköld är nere, när min garde är sänkt, när jag bara går med tankarna på annat håll,
när jag inte är förberedd?

och jag ser hur hans ansikte lyser upp när han ser in i mina ögon, och känner hur mitt bara slocknar, känner hur han plötsligt ser in i två svarta hål, känner hur hela min fasad rämnar, faller ner till golvet, och sedan står jag där,
naken,

och hon sitter bredvid.
och jag ser hennes blick på mig,
och sedan slår hon ner den i bordet.
och då slår det mig, att hur naken jag än är,
så är det aldrig så hon kommer att se mig.

och när jag vänder blicken tillbaka till honom igen så vilar hans fortfarande på mig,
och då slår det mig, igen,
att det är inte bara jag.

men jag är inte förberedd, vet inte vad jag ska säga, jag trodde att jag kunde slappna av, trodde att han var i sin nya stad, det var ju bara en vecka sedan han åkte,
sedan jag kunde slappna av igen.
jag trodde att jag var trygg,
och sedan ett slag på käften.
så mina ord blir till is, som vanligt,
allt blir fel,
och han ser så där besviken ut som bara han kan,
och hennes blick vacklar fortfarande mellan bordet och mig, som ett rådjur i strålkastarljus,

och jag säger att jag måste gå,
och han säger att det är okej,
och hon säger inte ett ord,

och sedan går mina fötter sin väg,
lämnar min hjärna splittrad på golvet,
men jag tror inte att hjärtat låg där tillsammans med den,
jag måste ha tappat det någon annanstans,
ja.

och sedan slår det mig att det inte ens gör ont,
och det slår mig att jag vill att det ska göra det,
för jag känner hur det ligger därunder,
saknaden,
och jag känner hur jag fryser den till is.

men hon kan inte såra mig,
han kan inte såra mig,
jag kan bara såra mig själv,

och kanske dem.

och jag tror att jag hellre är känslor och förstörd än den jag är just nu.
jag tror att jag hellre känner,
någonting,
någonting.