och jag saknar london.
jag kanske borde lämna allt,
som jag brukade göra,
för jag har alltid varit sådan på något sätt,
allt eller ingenting.
antingen har du mig,
eller inte alls.
antingen var jag med honom,
eller så slutade alla sms, msn, mail, telefonsamtal,
jag vet att det är fel,
och att det går emot allt som finns inuti mig,
men hur grå jag än är inuti,
i mina handlingar är jag alltid svart eller vit.
och jag kanske borde lämna allt,
skära av alla trådar som borde vara band vid det här laget,
låta honom gråta över mig,
trots att jag inte vet om han redan gör det,
och trots att mina tårar slutade falla för länge sedan.
jag minns en dimma av tårar, flera gånger om dagen, varje dag,
varje natt, huvudet på en våt kudde,
i så lång tid,
en dimma av tårar,
och en dag;
slut.
jag saknar tårarna,
fast det gör jag inte,
men jag skulle kanske vilja sakna.
och är att vilja mindre äkta än att vara?
jag kunde aldrig svara,
kan du?
jag kanske borde resa mig upp och klippa alla trådar som borde vara rep nu,
men inget rep i världen kunde någonsin dra mig uppåt,
så vad är meningen?
jag kanske borde lämna allt.
men jag har alltid hatat att ge upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
detsamma gäller för mig, i det mesta du skriver.
det känns bra.
inte för att jag tror att det här är repet, men ett par bra filmer kanske iallafall kan rädda en helg. se "garden state" och "amelie från montmarte" om du inte redan gjort det. och sen kan du lyssna på, och skratta lite åt, texten i "The Professor and La Fille Danse".
loving is good if your dick's made of wood/but the dick left inside only half understood... her
damien är troligtvis den enda som kan sjunga om sex (samt fullkomligt skrika ut hur kåt han är, i elephant) och komma undan med det. damien rice-texter börjar bli ett uttjatad ämne nu, jag vet. men de är ju så bra! och ibland som i fallet ovan, lite sjuka.
ha ingen grå helg. monster under sängen finns bara så länge lampan är släckt.
Skicka en kommentar