och jag vet inte vad jag kände för honom,
vet inte alls,
och jag läser gamla ord,
och vet inte om de är sanna,
vet inte om de bara är en produkt,
kanske av melankoli och fantasi,
kanske är de bara en dröm.
och jag vet inte hur många människor jag har slängt bort,
men jag vet att han var en av dem,
vare sig jag menade det eller inte,
och jag vet inte om jag ångrar mig.
och jag vet inte om jag vill glömma,
vet inte om jag vill gå vidare,
vet inte om jag vill stanna kvar,
läsa gamla ord och stirra på gamla minnen,
och jag vet inte om jag vill hämta telefonen,
den har varit avstängd i två dagar,
vet inte om jag vill sätta på msn,
jag har varit borta i en vecka,
vet inte om jag vill återvända,
vet inte om jag vill stanna kvar,
vet inte om jag vill fly.
och jag vet inte om jag har släppt taget om marken nu,
vet inte om jag faller uppåt eller neråt,
vet inte om jag kanske bara svävar stilla,
vet inte vad jag ska tro på,
vet inte vad jag ska hoppas på.
och jag vet inte vem jag är,
men jag tror att jag tappade någonting på vägen,
och jag vet inte om jag vill gå tillbaka och leta.
söndag, januari 07, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej. Letar man noga så kan man faktiskt hitta tröstande ord hos Damien också. "Sleep, don't weep, my sweet love. I think I found a place where I feel I will...". Men man kanske måste leta lite hårdare.
och jag vet att jag vill glömma.
jag vet att jag vill gå vidare.
men jag vet fan inte hur.
jag kan inte bara ge upp
inte innerst inne
och det är det som är farligt
det är det som gör att jag alltid finns där när han kommer och vill ha mig
jag tror på kärleken. jag vet inte ens om jag tror på mig själv, men jag tror på kärleken.
och de saker som den får oss att göra.
shit
kärleken skulle kunna få mig att göra de mest underbara men dummaste saker.
det som håller mig tillbaka är.. jag vet inte.
människor lever för lite.
talar för lite sanningar.
och håller inne med för mycket.
jag har suttit i tankarna att skriva ett brev, ändå sedan jag kom tillbaka till sverige.
säga vad jag vill.
och sen gå vidare.
men jag vill ju inte gå vidare. jag vill ju fortfarande hoppas.
dessa dagar är galna. jättegalna.
och jag saknar så otroligt så det tar upp hela mig och varje tanke kryddas av det.
Skicka en kommentar