and out on the street, are so many possibilities to not be alone

och portarna har knappt hunnit stängas, mina fötter når nästan inte nedanför nedersta trappsteget än, säger hej, någon tar tag i mina axlar, vrider mig runt och slänger sina armar runt mig, trycker hårt intill. jag häpnar, säger hej J, funderar på om vi är inne på det stadiet nu, ömma kramar, men hans kind stryker mot min och jag ler lite, okej.

och går ensam nerför gatan, gammal vasa-man från motsatt håll, spänner ögonen i mig och ler med glimten i ögat, och jag är hopplös för glada gubbar, brist på mor och farföräldrar från år 1, och när han nickar glatt mot mig skrattar jag till, kan inte låta bli, och okej.

slinker in på gymmet, trycker upp ner, känner hur andetagen blir tunga och axlarna slappnar av, reser mig upp, sätter vattenflaskan mot munnen,
någon fångar min blick i spegeln, svart rufsigt hår och ögon, jag vänder mig om och ja, mungiporna åker uppåt, okej.

och jag går förbi fönstret, ibland låtsas jag som om jag inte bryr mig, men jag ser alltid om han är där inne eller inte, och jag lyckas alltid märka om han ser mig eller inte. han brukar göra det, brukar följa mig lite med blicken,
men jag orkar inte gå in nu, han höll någon annan i handen den där dagen,
och om jag ska vara ärlig så,
vet jag inte om det är värt det.
vet inte om han kan fylla ut de där skorna som har stått oanvända i mitt minne så lång tid.

men himlen lyser rosa,
samma färg som den klara luften ger mina kinder,
och jag ler lite, okej,
och vissa dagar är bra,

men på natten drömmer jag alltid om någon annan än alla de andra.