you remind me of home

och visst undrar jag, varför jag fortsätter, men det jag vet ju att det är såhär;

det har varit rockstjärnor och rikemanspojkar, vänner, killar från majorna, linné, örebro och stockholm. det har varit engelsmän och italienare, självmordsbenägna, besatta, de har sett mig som det bästa som har hänt dem, ända tills de insett att jag nog är det värsta. för jag är hon som är hela världen, jag är den roliga, svala, söta, kaxiga med svar på tal twentyfourseven, jag har gröna ögon röda läppar, obestämbar hårfärg och inte en finne så långt ögat når. det syns på långt håll att jag är plågad på något sätt, fast man förstår det aldrig riktigt, men visst finns det där, hindrar mig från att någonsin bli tråkig.
allt det där är jag tills jag vet att jag har er, då betyder ni ingenting (och egentligen gjorde ni det aldrig från början heller), nej ni är bara där för att mata mitt ego, för att jag ska kunna inbilla mig att jag inte är värdelös och ensam (och nej, det har aldrig funkat, men jag fortsätter försöka ändå).

nej, sedan blir jag tyst, och blicken blir kall och istället för att spegla stjärnorna i himlen så fryser sjöarna i ögonen till is och blir gråa och trötta, speglar dimma. vackra visst, men inte levande. plötsligt känner ni er inte on top of the world längre, för jag har alltid varit bra på att ignorera. har alltid varit bra på att glömma era ansikten även om namnen ligger lagrade i någon låda längst in i garderoben.
nej ni betyder ingenting. och jag trodde aldrig att någon skulle betyda någonting. trodde inte på kärlek.

och jag minns den första blicken du gav mig, och jag minns att jag visste redan då, och jag minns hur du rörde vid mig ofta, och av någon anledning så var det spännande, inte självklart som med de andra.
och jag minns när jag lurade av dig ditt telefonnummer, och jag minns när du ringde mig första gången och jag sjönk ner på en gräsmatta full av vitt päronblomster, och jag minns den där festen när jag för första gången var i dina armar och sedan inte kunde sova på två nätter för att jag var så lycklig och då, just då, då var jag så levande som jag någonsin kommer vara.
jag minns hur jag började tveka, hur jag blev rädd för mig själv och för dig. slutade ringa dig och svarade när andra ringde mig istället, grubblade på om det verkligen var värt det.
och jag minns när du dök upp där, på den där konserten och hur allt var som en dröm, för sådant där händer inte på riktigt, men jo, jag tror att det gjorde det den gången. och då visste jag att det var värt det.
och jag minns hur jag umgicks med dina vänner, och hur du tvingade ut dem ur rummet, hur du kittlade mig så att jag var tvungen att sätta mig på knä, bredvid, och med dina läppar alldeles för nära men inte nära mina nog frågade du om du kunde få en kyss.
och jag minns hur jag ville fråga om jag kunde få hela dig, om jag fick tvätta dig i för varmt vatten så att du krympte, så jag kunde ha dig i innerfickan hela tiden, alltid. du var allt redan då.

och jag minns hur du brukade smeka mig över pannan, och sedan kyssa mig där, jag minns hur du kallade mig för stumpan (ingen har någonsin vågat kalla mig för stumpan innan), jag minns hur vi dansade på packhuskajen till musik vi båda ogillade starkt, men vad spelar det för roll när jag är där med dig? jag minns hur de andra såg avundsjukt på oss och jag minns hur mycket jag var för dig, jag var nummer 1, och du var nummer 1.
men jag vågade aldrig tro.

men, hur mycket jag än undrar varför jag fortsätter så vet jag ju att det är såhär;

du skulle försöka dra mig upp, hur långt ner jag än föll.
med eller utan rep.