i'm doing this for another ten years, that's one of my worst fears

och jag sitter här ibland och försöker skriva något som skär i vener artärer, något som handlar om annat än oss, om något annat än honom, och tro mig, om jag kunde vara ledsen över det så skulle jag vara det, men jag kan bara göra ord till knivar när det handlar om något som jag verkligen brinner för, och det verkar som om det enda jag brann, brinner för, är han, oss, minnen och drömmar. det spelar ingen roll hur mycket jag än önskar att det vore annorlunda, och om jag ska vara ärlig så önskar jag det inte ens.

jag tycker lite om att vara plågad. det får mig att känna mig speciell.

och det är ju det att från den sekund då jag föll har allt annat i mitt liv framstått som trivialiteter; alla andra som jag har varit med har aldrig riktigt stannat kvar i mig tillräckligt längre för att jag ska hinna känna något för dem; allt som händer mig känns bara som en biverklighet; det enda riktiga jag har är det som är inuti mig, det är det enda som spelar någon roll, och när inte han är där så finns där ingenting alls.

han fyllde upp tomrummet som alltid funnits där och varje gång jag väljer att släppa honom igen så blir det tomt, har ingenting annat att fylla upp det med, har aldrig haft. och det är inte det att jag är djupt olycklig konstant hela tiden, visst tycker jag om att ligga i sängen länge om mornar och njuta i höstsolen och andas in saltvatten och visst njuter jag ibland, skrattar åt någon över kaffe, men det ger mig liksom ingenting, stannar inte kvar, fyller inte upp någonting.

det känns ibland som om någon, kanske jag själv, har lindat in hela mig i bomull och moln och där svävar jag runt, som i en dröm, njuter från gång till gång, men med en stark känsla av att det inte är på riktigt, något ligger där emellan och tar emot, hindrar mig från att verkligen känna allt.

så jag sitter här, och det är som om jag för länge sedan insett att jag bara drömmer, att jag inte lever.
det måste vara såhär det känns att vara fast i ingenting, mittemellan.