de små små orden är svåra ord och de hårda orden är enkla ord

och efter tre dagars dans och absurd alkolkonsumtion kommer plötsligt glädjecentra upp i toppnivåer; under bron är det efterfest och vi vinglar fram på höga klackar och piedestaler och jag vet inte hur jag ska reagera när du står vid insläppet och väntar på mig,
vet inte hur jag ska ta det faktum att du bara en halvtimme efter att du ringde mitt i natten kommit hit helt ensam,
och mina vänner har obekvämhet och stela leenden över hela sina ansikten när du kysser mig på kinden och säger till vakten att det är du plus tre när det egentligen är tre plus dig.
inne på gården är det trångt och hurricane spelar där inne medan våra händer snuddar mot varandra i folkmängden;
en cigarett i mungipan och din tändare är direkt uppe, precis som vanligt och plötsligt slår allting bakut och min hjärna får kortslutning när du lägger armarna runt mig och en fotoblixt lyser upp ditt ansikte och jag måste vända mig om;
springa därifrån;
svara enstavigt på dina frågor och behandla dig som luft för
jag kan inte behålla dig så här nära;
jag har inte råd med dig,

så jag sätter eld på mig själv;
bränner kortet på oss i kanterna när jag låter någon viska ord i mitt öra och lägga en arm om min svank medan din blick är laserstrålar i min rygg;
går förbi dig och dansar som jag vore galen och du står ut i en hel timme innan du kommer fram och säger att du ska hem och jag bara nickar och ger dig en kort kram bara för att sedan låta någon okänd man följa mig hela vägen hem och hångla upp mig mot en tegelvägg och när jag till slut sjunker ihop i min trädgård står solen alldeles för högt och mitt hjärta slår inte;
det fladdrar,
när jag plötsligt inser att jag aldrig någonsin gett dig en anledning att stanna kvar hos mig;
men att du återvänder gång på gång ändå.