skavsår

och det gör mig så trött att de enda gångerna under alla dessa minuter, timmar, dagar, veckor som bara springer förbi mig då jag känner mig någorlunda sansad,
ja,
kanske till och med mår ganska bra,
är när jag är ensam med dig,

medan jag under resten av dessa minuter, timmar, dagar, veckor går runt och mest vill lägga mig under täcket och sova tills allt känns bra igen,
för jag vet inte vad jag ska tillbringa min tid med,
och meningslösheten är som ett av de där regnmolnen utanför,
fast inuti
mig,

och du förstår inte hur det hugger när du frustrerat,
bara av ren reflex skriker
men VAD spelar egentligen någon roll för dig? jag börjar tröttna på all denna nonchalans
för jag vill bara svara att jag
ÖNSKAR ATT ALLT SPELADE ROLL
men att jag inte vet hur man gör,

för jag bor inuti mig själv,

så jag går ner och köper en flaska vin,
återvänder hem och öppnar fönstret mot aprilvädret,
sätter mig ner på golvet med ryggen mot sängen och önskar att du kunde vara här,
få mig att glömma mig själv för ett tag,
min aprilpersonlighet.