och på linnégatan får vi förvånade uppstannande blickar när vi gör entré en timme innan stängning; vi går bara förbi och får ett bord och jag vet inte om jag ska tycka att vi är poetiska eller bara patetiska med all vår nonchalans och de blaséartade ansiktsuttrycken men vi beställer in och de pratar om människor och hon som jag bara träffar då och då, hon som ger nonchalanta kindpussar och berömmande ord men som jag aldrig träffar i dagsljus, hon frågar hur jag mår egentligen och jag erkänner att jag inte känner någonting,
att jag är fast i ett vakuum,
limbo,
och tyst erkänner jag för mig själv att det inte ens beror på honom,
alls.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
varje gång jag lyssnar på rocky dennis' farewell song hoppas jag att du har det bra.
jag kunde inte tänkt mig en bättre sång att bli min. tack erik.
Skicka en kommentar