vi måste härifrån, innan vi ligger på kyrkogårn, som alla innan oss och jag var bara inte gjord för dessa dar, och dessa dar är inte gjorda för mig

och jag försöker men jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen längre. än en gång står jag utanför mig själv, är betraktare till någonting som händer på avstånd.
ibland känns det som om jag är med i en teveserie,
som när jag sitter på spårvagnen medan solen håller på att gå ned, och jag passerar landala torg och chalmers och allt känns sådär menlöst medan jag ser stadens utkanter veckla ut sig genom fönstret.
och ibland tror jag att jag ska dö,
bara sådär.

min gamla mentalitet om att aldrig någonsin lägga sig ned och sluta, att arbeta tills arbetet är slutfört, den verkar lika spårlöst försvunnen som den där gnistan jag brukade ha.
jag tillbringar dagar med att bara ströva runt och medvetet ignorera alla mina plikter,
stoicismen får stå tillbaka för försök att andas i en stad som trycker för hårt om alla kanter av mig,
allt är bekant och alla bra kvinnor är gifta och alla vackra män är gay och jag drar mig undan; vill vara ensam, betrakta hur fåglarna gör svarta avtryck mot den molnvita himlen där jag sitter vid kopparmärra och låtsas att jag väntar på någon, och jag inser att det kanske är precis det jag gör;
väntar på någon eller någonting som ska ta mig bort från allt det här,
men jag vet inte vart jag vill,
för jag trodde att det här var det goda livet.

ibland ser jag mig i spegeln, betraktar figuren betänksamt;
ansiktet har smalnat av men magen är inte lika platt som den brukade vara.
ögonen har inte lika mycket att säga längre,
hårfärgen tillhör någon på något reklamblad för loréal-toning,
och ibland måste jag tvivla på ifall det verkligen är jag som stirrar tillbaka.

och jag dansar lite men det är inte roligt,
jag sitter mitt i när vi är ute på linnébarerna men jag är ändå mil därifrån,
hon med änglahåret tar ibland tag om min haka och tvingar mig tillbaka, men det brukar bara dröja några minuter och ett till glas vin innan jag är försvunnen igen,
för det känns inte som om det finns någonting här värt att stanna kvar vid längre.

och jag önskar att någon dök upp och började riva upp mig inifrån och ut igen, någon som fick mig att darra; en gemensam yttre fiende som kunde ena mig och min kropp på något sätt igen, någon som kunde hålla mig samman med sina armar. jag önskar mig ett par ögon som jag kunde tyda istället för att haka upp mig på mina egna,
jag önskar mig spontanitet och spektakularitet; färger i kaskader över alla bredder och jag önskar mig svåra samtal mitt i natten och jag vill ha någon som ömsom knuffar bort mig, ömsom lägger armen runt mig. jag önskar mig någon som jag vill ha,

jag önskar mig någonting, någon, någon annanstans för allt roligt händer alltid någon annanstans men jag vet inte vart det där är för vart jag än går så tröttnar jag och det goda livet är relativt precis som allt annat är och allt jag egentligen vill ha är en universell regel,
något konsekvent,
någonting fast som jag kan hänga upp mig själv på,
någonting att lita på,
för jag är så trött på att tillbringa tid med att försöka bestämma vilket ansikte jag ska bära idag,
och jag är så trött på att se mig själv sådan här,
för jag vet inte hur man lever längre.