it's a long, long, long way down

och jo, jag dricker väl en del nu för tiden,
röker en del cigaretter.
sover lite för lite,
sover hemma hos män jag inte riktigt känner.
kysser lite för många.
slösar pengar,
och dagar?
nätter?

men ge mig inte den där blicken. du vet ingenting. ingenting om hur våren var, eller alla år hittills. du vet ingenting om hur jag kunde ligga apatisk i en soffa med tankar som inte borde finnas hos någon alls, hur hopplös jag var, hur hopplöst allt var,
förgängligt,
hur allt verkade spela ingen roll alls för att det enda jag kunde tänka på var hur allting ändå skulle ta slut,
så vad var meningen?

du vet inte om hur jag gick på spikar varje gång jag reste mig ur sängen;
hur jag sprang fram och tillbaka för att fullfölja alla mina plikter fastän allt jag kunde tänka på var ifall allting skulle ta slut snart,
och du brydde dig inte ens nog för att knacka på dörren.
du förstår inte hålet i mig.

hösten kom och jag började fylla hålet med dans.
med att springa för fort så att tankarna inte kom ikapp mig igen, livrädd för vad höstmörkret skulle göra med mig.
jag började fylla hålet med alkohol; med att röka en cigarett eller två fastän jag vet att det inte är bra för någonting alls,
började fylla hålet med kyssar mot nattklubbars väggar, mot händer som sluts och förgängliga löften,
med rus som tar slut efter några timmar, som måste fyllas på,
med neonljus, blinkande lampor,
med musik som får hjärtat att slå, som en defribrillator istället för den där lugna som fick mig att andas lugnt,

så jag fyller hålet med allt det där som man inte ska bygga ett liv på,
allt som för dig verkar destruktivt, onödigt,
slöseri med dagar och nätter.
du säger att jag flyr mig själv.
jag säger att jag inte minns när jag mått så här lite dåligt,
att jag kan njuta av solskenet nu,
jag säger att jag mår bättre nu.

är det bara en illusion?
jag bryr mig inte riktigt.
den fungerar.