i know that it is freezing but i think we have to walk

och paljetterna var på plats, den manliga delen av sällskapet uppklädda i sina finkavajer, flugan och slipsen,
mormors guldarmband hängde runt min handled och champagnen började synas i ögonen när klockan blev fem i tolv.
och vi sprang ut på gatan, där jag försökte fokusera på fyrverkerierna på den svarta himlen, men gav upp och omfamnade stämningen. vi räknade ned tillsammans; tjugosju blev tjugosex blev tjugofem sekunder och plötsligt så exploderade korkarna och vi pussade varandra på läpparna och min favoritblondins ögon fylldes av tårar och tvingade mig att lova att nästa år skulle bli lika bra,
och jag tänkte tillbaka på våren och svärtan och torkade undan en tår som rann ner för hennes kind och lovade ännu bättre, sötnos, innan han med kindbenen tog tag om min midja bakifrån och pussade mig på kinden med ett nöjt tjut innan han sprang vidare till nästa.

och jag är på väg någonstans nu, jag har faktiskt bestämt mig.

de här är mina nya vänner, de får mig att glömma bort allt det där gamla. jag känner mig levande, som om någonting nytt väntar bakom nästa gathörn, som om allt skulle kunna hända. de är inte som de gamla; stillastående, med trötthet, nej, nöjdhet i blicken. de andra är så nöjda, och jag tror inte att jag passar in i deras rutiner, regler och mallar längre. jag har sett hur de kastar svårtydda blickar efter mig, hur de fäller kommentarer om hur jag lever med de nya vännerna,

och jag ljuger om vad jag gör för dem, för de förstår mig inte längre. de nickar inte igenkännande när jag suckar över hur fint det är att kyssas i neonljus till min favoritlåt med en helt okänd man, de bara skakar på huvudet, suckar och frågar varför jag inte har någon att ligga hemma i soffan med. jag kan inte yppa ett ord om mörkret inuti för de förstår inte hur vackert mörkret kan vara. de vill ha villa, volvo och tre och ett halvt barn. jag vill ha vin, vagnar och kyssar som varar i tre minuter eller längre, och jag har långsamt börjat förstå varför deras bekanta rynkade på ögonbrynen åt mig med en kommentar som vilken underlig flicka efter att jag gått.

så jag svarar i telefonen när de ringer för att önska mig ett gott nytt år, men jag berättar inte om hur starkt färgerna lyser,

och de nya undrar ibland vad som hänt med mina gamla vänner, men jag tror ärligt talat inte att vi är vänner längre.

jag har bestämt mig nu,

och även om jag lovade mig själv att sluta gå ifrån människor så är det dags nu.

jag måste börja om nu,

jag måste ge mig av mot någonting,

och jag kan inte stanna kvar i deras blickar som säger vad är det du håller på med egentligen? vem tror du att du är? för jag kan inte leva med människor som vill att jag ska hålla mig på min plats, inte skaka om deras värld. jag vill ha en omskakad värld nu. jag vill ha tragedier, beroenden, lyckorus och höga klackar,

bakfyllor, espressos och flirtar med okända män,

jag vill inte stå still längre,

jag vill ha en ny start,

jag vill ha kaos i år.

och när jag avslutar samtalet mellan min linné-explosion och deras sansade middag kommer min favoritblondin flygandes,

hon pussar mig på munnen och sedan lovar hon mig att det här ska bli det bästa året någonsin,

och där mellan fyrverkerierna, champagnen och allas leenden släpper jag taget och för första gången någonsin så tror jag att det kan bli så.