jag låtsas inte att de pojkar och män som jag kysser är du längre.
jag letar inte efter dig varje gång jag åker förbi din gamla hållplats, och mitt hjärta stannar inte längre till för att männen som sitter där ibland har din hårfärg eller en jacka i samma modell som den du brukade ha.
jag ser inte på den där bänken som vi brukade sitta på längre,
och jag tar inte omvägen om ditt hus när jag är ute och går på kvällen, vid den där tiden du brukade komma hem.
jag blir inte stum när jag träffar din bror och syster längre,
och jag inbillar mig inte att dina armar är runt mig varje gång jag somnar och vaknar.
jag måste inte titta efter ditt registreringsnummer när jag ser en silvrig saab längre, och jag tänker inte på dig varje gång jag hör en av de där sångerna.
jag kan stå på altanen vid huset vid havet utan att se dig sitta i en av sofforna, drickandes ur en ölburk med den där blicken som betyder kom hit och sätt dig bredvid mig i ögonen, och jag kan se på en solnedgång utan att minnas hur det var när vi brukade sitta där medan havet blev rosafärgat.
jag kan till och med sitta på en parkbänk utan att längta efter dina armar,
det enda som någonsin kunnat hålla ihop mig.
och jag drömmer inte om dig på nätterna längre,
jag inbillar mig inte att det kommer en tid, någon gång, då vi två ska hitta varandra igen, när vi ska hitta oss själva och nej, jag behöver inte inbilla mig att du ska laga mig mer.
ibland dyker du upp i min hjärna, men då suckar jag bara åt mig själv och skjuter dig till periferin,
och jag sitter inte längre och slår in ditt nummer på mobilen, bara för att försäkra mig om att jag inte har glömt det.
och det låter bra,
men ändå,
de där drömmarna var fina,
de höll mig uppe under de där dagarna då himlen var för grå,
för jag älskade i alla fall någon.
det var fint att älska någon.
jag tyckte om att jag älskade någon,
även om jag inte kunde vara med dig, så gjorde det mig trygg.
men jag tror att det är dags att vi säger adjö.
jag tror att det är dags att jag säger adjö,
och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Det här är det naknaste och finaste jag har läst av dig.
Du kanske ska skratta och gråta samtidigt?
Erik har redan sagt det som jag ville säga, så jag håller mig tyst den här gången.
Vilken fin text som träffar rakt i hjärtat.
vad fint, och ont, men vackert.
Du får mig att gråta nu, för det är precis där jag är. Och jag pendlar fortfarande mellan skratt och gråt...
jo, naket. det finns inte så mycket annat att säga. jag har tillbringat väldigt lång tid med att följa alla de där ritualerna av rädsla för att missa honom någonstans. jag pratar inte om honom längre, ingen tror att jag letar efter honom men jag trodde egentligen aldrig att jag skulle kunna släppa allt sådär. men det går över. det är lite synd. jag har alltid velat ha något att hålla fast vid, något att lita på, något som inte försvinner sådär som allt har en tendens att göra. någon slags garanti om att det faktiskt finns någonting där inne. men ibland kan man inte hjälpa det. mitt huvud är så fritt och lätt nu. lite för fritt och lätt ibland. men det får vara så nu. kanske inte alltid bättre så, men ändå, bara så.
det är så fint att ni förstår. jag tillbringar alldeles för mycket tid med att försöka fundera ut vad jag ska skriva för att någon ska förstå. nu skrev jag bara. bättre så antar jag.
Har lagt in din blogg på mina bokmärken. blivit som något sorts inspiration och tankekälla.
Inte lätt att tänka fritt o lätt. inte alls lätt att släppa taget. Vill inte minnas kan inte glömma. Texten träffar verkligen,..
aj. men fint aj!
dina ord känns rakt in i hjärtat.du skriver så vackert! har själv varit där, när hjärtat nästan värker sönder..men det blir bättre..lovar det.
kram från bittan
verkligen jättefint. jätte jätte. att älska så det gör ont är den bästa och värsta känslan som finns skulle jag vilja påstå. kram på dig.
yen - precis, fast för mig är det vill inte glömma kan inte minnas... fint sagt.
tack ni fina, det är fint men svårt, det är bra att jag i alla fall kan uppskatta att det är fint fastän det är hemskt. det är så konstigt att veta att alla har känt så här och ändå känna sig så ensam om det, eller hur?
ja för man är ensam i känslorna, alltid. tack tack tack för ditt inlägg. det hjälper.
Oj. Jag blir helt mållös. Så vackert och så smärtsamt och så otroligt KÄRLEK.
Skicka en kommentar