she got red pills, green pills

och jag tassar som på tå runtom henne medan hon pratar om nakenbilder och för mycket mat, hör hennes klagan över extrakilon och tänk om ingenting händer, medan mina ögon far över hennes lilla söta kropp,
hör hennes ångestförklaran över maten hon åt igår kväll och tittar på tidningen hon har köpt och jag vet redan nu i magen att det här nog inte slutar bra och jag säger sluta nu, du pratar nonsens, det där är inte bra och nej, du behöver det inte men hon lyssnar inte utan fortsätter sakligt prata om de där byxorna hon vill komma i och jag kryper ihop på andra sidan av soffan, tyst, säger ingenting och jag vill berätta för henne att det är för jävligt att låta sig fångas i den där fällan och att det aldrig slutar bra,
att fångas i fällan som betyder att den enda gången du mår riktigt fysiskt bra är när du mår riktigt psykiskt dåligt, åh, lilla du, att vara sådär destruktiv,
det kan aldrig bli uppbyggande.
och plötsligt så minns jag varför jag aldrig berättar någonting om det där destruktiva för någon;
jag vill bara inte plåga dem med de här tankarna.