oh boy

och jag tycker det är så fint att han i kassan i mataffären, han den blonda med dialekten, att han ler sådär mot mig varje gång jag kommer fram och säger hej precis som om vi var gamla vänner, eller nej, snarare nya vänner, vänner överhuvudtaget, eller nej, nog inte som vänner alls förresten,
han säger hej sådär i alla fall och så ler han lite igenkännande och det är nästan så att jag lägger till en blinkning i hans ena öga för mina mungipor åker upp till himlen och jag tycker att det är så fint att vi båda står och småfnissar för oss själva medan han måste dra mitt eurocard i sin kortläsare istället för att min inte fungerar och han gör det så långsamt att vår tystnad hinner bli lite pinsam och sedan när han ger mig kortet och kvittot tillbaka så snuddar han översidan av min hand och det dunkar till i magen innan jag ler stort och säger tack så mycket och verkligen menar det,
och sedan säger han tack själv och ler likadant och jag undrar om det skulle gå för sig att luta sig över disken lite bara och säga att det vore trevligt att se hur han såg ut i andra kläder än den röda jobbskjortan, en kaffe imorgon förmiddag kanske?
och medan jag tar min lilla påse och går så funderar jag på när jag ska gå och handla nästa gång.