och han fångar min blick och jag ler med hela ansiktet,
han är smal, sådär; jag tror det kallas gänglig,
och det verkar som om det inte bara är håret, utan hela han som har blivit längre.
han slänger en arm runt mig och jag slänger båda runt honom, för han är en av de där som jag bara träffar på då och då,
och då kan jag kosta på mig att vara närmare.
han berättar att han åker till den där staden snart, sedan vidare, och jag minns att jag måste bort, tror att han ser längtan i mina ögon,
han är vacker,
jag känner honom inte ens.
och några timmar senare vill jag inte ens se mig själv i ögonen efter att jag druckit upp en hel flaska vin ensam, tänker att jag borde vara mer berusad, inte stå upp stadig på höga klackar såhär,
funderar på ifall vinet är ett sätt att komma bort, iväg,
tänker att jag borde sakta ner mig själv,
komma in i något behagligt, något mitt emellan det här högvarvet och att ligga ensam på badrumsgolvet i fosterställning,
någonting mitt emellan.
vi tar vagnen in till stan, står på gästlistor,
jag dansar, låter någon kyssa mig längs med halsen men vänder undan när han närmar sig munnen, knuffar bort,
ber bartendern om ett glas vatten, stapplar ut, upp längs avenyn som vanligt och hoppar in i en taxi,
hem, nu,
ensam inatt,
vill vara ensam inatt,
vill krypa ner i vita lakan och låta nattluften blåsa bort den där avsaknaden av vad det nu är jag saknar, vill sova bort, iväg,
vill nog bort, iväg,
så när morgonen kommer reser jag mig upp, drar upp håret i en knut och tar på mig kläder, packar en väska,
åker bort, iväg, i alla fall lite,
ut till havet,
huset är tomt idag också,
det är så fint, men jag behöver nog komma längre bort, iväg,
och medan jag somnar på altanen med en treo i glaset bredvid tänker jag att nästa år,
nästa år,
bort, iväg, bort,
på riktigt,
och inte på grund av en flaska vin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Bort iväg bort som med flygplan eller med flyttbil? Hur tar man sig dit du vill?
åh, inte flyttbil. den här staden är den enda i detta lilla land som jag faktiskt tycker om,
för visst tycker jag om göteborg.
men jag har varit här för länge för att uppskatta den riktigt nu, tänker bort, tänker större, mer människor och mindre kopplingar och gemensamma nämnare innan man redan mötts.
men mest att vara en av flera människor som inte behöver förklara allt som var innan, mer en del av något nytt.
vill åka till något större, något nytt,
om jag ska vara ärlig vet jag precis vilken stad jag ska till, även fast den inte är helt ny för mig.
Så flygplan. Jag tror att flygplan ger mest av allt det du vill ha, allt det där som jag känner igen, allt det där som är som starkast när flygplanet åker som längst bort. Längst bort, mest människor, inga kopplingar, förstå lite om vad som är runtomkring en men just därför förstå allting som är inuti en.
Och det behöver inte vara helt nytt, det är fint att komma tillbaka till något som man redan har lite hemmakänslor ifrån.
Det är en grundläggande förutsättning, att man måste åka bort då&då för att komma hem.
Och alltid lockar flykten. För det låter logiskt, att man borde kunna starta ett bättre liv från scratch. För man har gjort alla misstag och man bör ha dragit en del lärdomar av dem.
Jag längtar också till mer och nya människor, mer musik och nya gator. Men det är nog svårt, för även om man ångrar mycket, så vill man ändå ha kvar delar. Och då blir det ju egentligen ingen nystart, bara en omstart. Men det kanske är bra nog.
Skicka en kommentar