lost in the sun, can anybody find their home?

och hon har fortfarande halmhår, hon min vän. hon har halmhår och jag har rödblontljusbruntguldfärgade lockar, som inte riktigt vet vilken färg de ska ta till sig för att de inte riktigt vet om det är sommar eller höst. lockarna borde vara blonda så här års, deras hyllning till solen eller något sådant, men de är inte det i år och min hud är inte brunbränd,
mina mörkröda naglar och mina gröna ögon står för min färg i år.
och jag är inte säker på att jag kommer att hinna ikapp sommaren i år, snart är den över, jag kan känna det, och jag har inte alls legat ute vid havet och smakat salt, inte haft de där strandkvällarna med öl, brasa och volleyboll, allt det där vi brukade ha. jag har haft dagar på jobbet, suckar över det regniga grå utanför fönstret så fort jag blivit ledig,
jag har haft andras läppar och armar över och runt mig, men inte dina.
den här sommaren har inte varit du, inte alls, faktiskt,
och jag tror att det här är de första veckorna sen vi sågs för första gången som jag inte har varit din,
för nu för tiden är jag tydligen bara min, min, min, min egen, och jag är nog allt jag har,
men för det mesta känns det okej.

hon har halmhår och berättar om sin sommar, och jag berättar om min, om de där stunderna som man bara kan skratta åt och om pojkarna som har varit fel och hon bjuder mig på en öl på den där fina baren med uteserveringen och solstrålarna smeker göteborgs gatstenar den här kvällen, som för att gottgöra all den tid som solen svek.
temperaturen tillåter att vi sitter i små shorts och blusar fastän att det är kväll, och jag tänker att de här veckorna som kommer kanske är den sommar jag får,
och jag kanske borde ta vara på dem.

sedan gör en solstråle en reflex i gatufönstret mittemot, bländar till,
och jag undrar om tillräckligt mycket smekande solstrålar kan få ögonen att glömma allt regn.