i am finally seeing, that i was the one worth leaving

och han ser på mig på ett sätt jag inte riktigt förstår, som får mig att undra om han riktigt förstår. jag är i hans stad, min gamla stad, den som aldrig kommer att bli hans för att det finns så mycket annat här förutom honom, och det känns inte som att han passar in riktigt, känns som om staden har för många gator och för många blondiner för att han riktigt ska kunna slappna av.
på bordet framför oss två glas, ett med öl och ett med vin och jag undrar om vi i själva fallet är likadana, lika omöjliga att stanna, lika nöjda med att aldrig bli nöjda, och känslan kryper upp längs min ryggrad att även om vi två springer lika fort så skulle en dag våra fötter börja röra sig åt motsatta håll, mest för att slippa tävla om vem som kan röra sig snabbast,
doften av blod,
en blottad strupe,
våra vänner framför scenen några meter bort.
sedan undrar jag om jag någonsin kommer att kunna vara säker på att jag inte är en i raden av alla andra blondiner i den här staden,
jag skulle till och med kunna gå som brunett,
och när vi lever våra liv på olika håll, fastän parallellt, hur kan jag någonsin veta om jag är just sådär speciell som han viskar i mitt öra att jag är medan han håller min hand?
något säger mig att jag inte är det.
och när hans blick vandrar ner längs vägen in i mina ögon fäller jag upp muren,
tror,
nästan vet,
att vår första natt tillsammans alltid kommer att vara den sista,

han kommer aldrig att bli min enda,
och stockholm kommer aldrig att bli min stad.