there goes your man

hennes före detta dyker upp och trots att jag är medveten om att jag egentligen borde byta bord för att visa min sympati tills dess att hon har tagit sig till utestället och jag kan lyssna på hennes onda ord om honom, stannar jag kvar utan en tanke på något annat.
hans kompisar ger honom en sådan där manlig dunk i ryggen, och hans ögon är dimmiga och jag antar att det beror på annat än alkohol, men ingen bryr sig för alla gör det ju.
dimman vänder sig ner mot mig på min stol, han ler och alla som attraheras av män kan förstå hur han kan få alla att falla, han är vacker, men det är ändå så påtagligt att det kommer att dröja länge innan han blir mer än en pojke.
jag vet att hon älskade honom och att han älskade henne, men ändå.
det är svårt att få det att gå åt något annat håll än neråt när man älskar en pojke,
tror jag.

han är vacker och hans dimmiga är riktade mot mig, han vet inte att jag är hennes vän, och han ser så mild ut när han sträcker ner sin hand och låter sina läppar mjukt forma sitt namn. jag ler drömaktigt och sitter kvar på min stol trots att jag bara har låtit en enda öl droppa ner i min hals.
och ingen av oss rör sig,
nej, han står fortfarande kvar till höger om min stol,
och jag stannar kvar i den trots att han låter sin hand glida ner mot min nacke,
sedan,
ännu längre,
ner innanför mitt tunna linne.

han böjer sig ner och viskar sammetslent i mitt öra, frågar vem det är som ringer, och jag säger motvilligt hennes namn,
och de dimmiga blir klara som ytan på det vita vinet i någons glas.
han låter sakta, menande, fingrarna dras upp medan han viskar,
inte lika mjukt den här gången,
att han är ledsen men att han måste gå.

jag andas ut i samma ögonblick som hans lillfinger lämnar den punkt där håret börjar i nacken,
och inser att han har fått håren på mina armar att resa sig.