the jehovas, in their pullovers, are no casanovas, like you and i

och jag är glad,
på riktigt!

jag vet inte om det är solen som gör det, eller kanske de där små fina vita molnen som ibland seglar förbi och gör himlen så mycket finare, jag vet inte om det är det att päronträdets lövverk har blivit grönt och tjockt, eller om det är de där jasminkvistarna som står på bordet och luktar gott.
vet inte om det är kvällarna eller det faktum att jag får sova ut om mornarna som lättar upp min annars så tunga melankoli,

kanske är jag bara en av de där som pressar sig själva för hårt, så hårt att det känns normalt och ofrånkomligt,
för något säger mig att det faktum att jag numera har tid att ligga kvar i sängen och se på när solkatterna leker över mina vita väggar, att jag har tid att ligga och titta på tv eller bara gå barfota ner till havet för ett dopp,
att jag kan gå ut på kvällen och stanna ute hela natten utan att oroa mig för hur jag ska hinna allting,
de senaste månaderna har varit fulla av fri tid, luft,
och jag tror att det är det som har saknats,

för jag har läst någonstans någon gång att man blir tung av syrebrist.