all the pennies in the thames, will not make it how it was

och med vita lakan,
öppet fönster,
skymmningen verkar flöda in,
sätta sig i vita väggar,
färga taket till solnedgång,
som vore allt det vita bara en duk,
färdig att målas.

allt här är vitt,
kanske bara därför,
för att jag ska kunna se potential i någonting,
eller bara på grund av pappa,
de vita väggarna,
överallt,
för att de ständigt nya tavlorna,
konsten,
skulle synas bättre.

det är vitt,
men inte jag,
och tårarna som rinner ur mina ögon,
är inte tårar egentligen,
de bara rinner,
utan anledning,
jag tror att de inte har någonstans att ta vägen,
inget annat att göra nu,
än att fläcka mina lakan svarta.

något säger mig att jag borde gråta över något,
men jag vill inte,
har inte,
sedan jag lovade mig att det skulle sluta.

och med vita lakan,
öppet fönster,
skymmningen verkar flöda in,
sätta sig i vita väggar,
färga taket till solnedgång,
som vore allt det vita bara en duk,
färdig att målas.
någon ligger bredvid,
och jag tänker att även om solnedgången aldrig varar,
är den ibland lika vacker som konsten.