i am looking at a beautiful window, that window is your eyes, and the only time i saw rainfall, was the day your mother died

och ibland tror jag att jag ska dö,
bara lägga mig ner på marken och försvinna.
det kan vara för att mitt hjärta slutar slå,
eller bara för att det slår så fort.
det kan vara för att de rosa blommorna på körbärsträden
skär sig så vackert mot en blå himmel,
det kan vara för att vattnet gnistrar så fint,
som kristall,
på sin resa från karaffen till glaset.

det kan vara för att jag ser en sådan där flicka på gatan,
en sådan med apati i ögonen,
ibland tror jag att jag ska dö,
bara på grund av att det finns så många,
bara för att jag aldrig någonsin kommer att veta vad de tänker,
bara på grund av att de alla kanske är som mig.

och ibland ser jag ut genom mitt fönster,
ser draperier av tunga moln,
av vitt, grått, blått,
som ett täcke över världen,
och jag undrar om det alltid kommer att vara så här,
om jag alltid kommer att sakna det jag en gång slängt bort,
och jag alltid kommer att vilja ha det jag aldrig kan få,
om mitt gräs alltid kommer att vara grönare på andra sidan,
om allt det vackra aldrig kommer att vara vackert nog,

och jag är så rädd för att förlora saker nu,
jag har blivit någon annan,
jag är så rädd för att förlora det jag aldrig haft,
att jag inte ens vågar försöka.
och det blev så mycket värre efter att du gick,
även om det alltid har bott i mig,
så blev det så mycket värre efter att du gick,
som om allt mitt vita, svarta, grå,
som om det blev så tydligt när det
röda som var du,
när det gula, blå, gröna som var du,
när alla färger som var du,
när ni försvann.

och jag vet att du finns där,
men jag är så rädd för att förlora dig,
så rädd för att du ska se,
ge mig en sådan där ledsen blick,
tänka att jag är hopplös,
och sedan gå,
så rädd,
för att jag ska kasta bort allt igen,
när jag väl har det,
så rädd,
för hur mycket jag kommer att hata mig själv,
om jag driver bort dig igen.

så jag sitter här,
stirrar in i en vägg eller ut genom ett fönster,
ibland tror jag att jag ska dö,
bara för att kontrasterna mellan skönhet och smärta är så suddiga,
och jag sitter här,
smeker mitt vita, svarta, grå,
medhårs,
tänker,
de är fina vänner,
för de kräver mig inte på någonting.