allt jag bad om var ju en flyktplan, och lite tystnad då jag har just givit hjärtat sömn

och jag brukade tycka om att gå i folkmassorna,
det kändes som om jag kunde gömma mig när jag behövde det,
och det kändes som om de tittade de dagarna jag ville ha bekräftelsen.
och jag brukade slappna av, andas.

och nu kan jag inte höra någon skratta i andra änden av rummet, jag kan inte se någons blick på mig, kan inte råka stöta in i någon av tillfällighet, kan inte svara som jag brukade när någon känd okänd ringer min mobil,
för hjärtat skenar
och de pratar nog bakom min rygg.

och ibland vågar jag inte vända mig om när jag går.

och jag brukade låta dem prata om mig, visste att det inte spelade någon roll, det rörde mig inte i ryggen, för det räckte alltid med ett ögonkast på rätt sätt, ett ord på rätt sätt, för att veta att deras tankar snurrade runt; vänta lite, vad gjorde hon nu, vad händer?

jag brukade aldrig vara rädd,
men även om jag fortfarande går stadigt på mina klackar,
med ryggen rak,
och blicken högt upp i skyn,

så vågar jag ibland inte vända mig om när jag går.