och jag hittade den här för ett år sedan. och den slog mig i ansiktet.
den sista versen är magi.
och jag önskar att jag hade skrivit den;
ochiblandönskarjagatt
deandraintesågattvivarensamma
attvikundeseglabortditviville
ochdrömmasammadrömmar
(visstvoredetvälnåtälskling?)
ochiblandönskarjagatt
duvisstealltsombarajagvetommig
menvivetbådaattjaginteryser
avkylanärdurörvidmig
(inteendaghargått)
ochiblandönskarjagatt
detfannsenslowmotionknapp
somgjordeattalltgickjättesegt
ochvirördeosslångsamtisekunder/timmar
(iblandhänderdetändå)
ochjagönskarbaramig
digijulklapputanwellpapptack
förattduäralltjagbehöver
närjagmårdåligtochbehöverljus
(lysuppvintermörkret)
ochiblandborduimittlakan
ifleradagarefterattdugått
ochiblandsaknarjagdiginnandugått
ochjaghatardignärduhargått
(menjagälskardignärduärkvar)
och det är så enkelt.
jag hatar dig för att du går.
men jag älskar dig när du är kvar.
tisdag, november 28, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
idag går han som jag delat liv med i två veckor nu. intensivt.
och det är itne mig han kommer sakna, utan landet.
och det är inte mig han kommer tillbaka för, utan landet.
jag är inte kär.
Jag vill så gärna veta var texten kommer ifrån...
För jag älskar också när han är kvar, men hatar att han går. Och han går nästan jämt.
fin text men oj mina stackars ögon får ont av att läsa utan mellanrum... även med de snygga brillorna på... hårt...
varför ska de alltid gå, eller man själv be dem?
den är från ett bussbolags årliga utgåva av texter.
tror att du kan hitta den på fardlektyr.nu
och det där med att gå;
ibland vet jag inte.
jag bad honom aldrig att stanna.
och jag är inte lätt.
så jag kan inte klandra honom.
och just då var det omöjligt för min stolthet att be honom att stanna kvar.
och jag vet inte om jag hade velat ändra på det.
för jag vet inte vad jag hade gjort om han hade gått ändå.
för även om jag tvivlar på hoppet,
så är det det enda som får min bröstkorg att fortsätta häva sig upp ner.
och om jag hade haft det som rakt fakta, att han inte ville vara kvar;
då vet jag inte vad jag skulle göra.
så jag frågar inte.
och jag vet inte om jag någonsin kommer att göra det.
jag kan inte ge honom en anledning att stanna, komma tillbaka, av rädsla för att han inte ska göra det ändå.
det är inte alltid 'han' som går. det verkar vara en villfarelse som råder.
galet bra text!
I mitt fall är det alltid han som går.
Det beror också på att jag inte kan be honom stanna.
Fast jag vill.
Men jag vågar liksom inte chansa.
Vågar inte ge upp det jag har.
Livet är för komplicerat för oss två.
Och trots att jag är mår bra nu kan jag inte låta bli att undra.
Jag + Han = Lycka?
Jag vet inte.
Och modet att ta språnget fullt ut har ännu inte infunnit sig.
jag förstod det... efter ett tag.
tack fröken trassel.
Skicka en kommentar