and all my words were bound to fail

och det är lättare att bara krypa ihop, in i sig själv, låta tiden passera och vänta på något annat, något som man egentligen inte vågar hoppas på längre för att det kanske blir för jobbigt att acceptera att det aldrig blev något annat, att saker, människor, aldrig riktigt förändras på riktigt.
men det är lättare att låtsas att man är okej, samtidigt som man aldrig riktigt kan jaga ur det där ansiktsuttrycket som dyker upp så fort man är ensam med sig själv, även om det är i ett rum fyllt med människor.
och det är lättare att låta blicken vandra ut genom fönstret och fortsätta sin resa bak i tiden eller framåt och sedan bara låta det passera när någon påpekar det, det är enklare att bara le och nicka än att säga som det är, att jag önskade, låtsades för några sekunder att jag inte var här.

och det är enklare att jaga bort tankarna om dig och mig själv, om allt det där som har varit och som kanske aldrig blir, och om man inte kan jaga bort dem så är det i alla fall enklare att låta dem trängas i en annan del av hjärnan, och gud så lätt det hade varit om jag bara kunde stänga dörren till det rummet, men jag går alltid och sneglar in genom glipan, undrar vad som händer där inne, vill också vara med och till slut så knuffar någon på mig i alla fall.

och det är lättare att inte berätta om vad som händer inuti, lättare att bara hålla det för sig själv.

och de undrar alltid vad det är som är så intressant på andra sidan fönsterrutan.