lua

och tid att inse faktum att du inte är min längre, hon var där och hon var inte som jag, inte som jag och inte som du alls. hon var glad och hon var lite lagom söt och fan hon var glad.
inte som jag. inte full av problem som måste lösas och inte full av mystik som till början är spännande men som blir svartare och svartare i takt med att dagarna går och du inser att du inte kan lösa problemen, hon var en såndär bratjej. en svärfarsdröm. hon var inte en sådan som jag, en sådan mystisk tjej. en tjej som skulle flörtat med svärfar i stället.
och det slår mig hur lika vi är, du och jag. lika svarta, lika mystiska, inte underligt att det inte gick, att vi fick lämna varandra. mörka sinnen behöver kanske ett ljust för att inte gå under, och du har hittat ditt ljusa.
jag saknar fortfarande ditt svarta.
så alkohol blir hjälpen, tacka gud för alkohol, alkoholen inbillar mig att det inte spelar någon roll, inte ens när jag liksom står utanför mig själv och ser mig springa ut ifrån huset, bort ut, in i skuggorna i en buske där jag sitter och andas.
men inga tårar, inte nu, inte då. inga ingående tankar som upprör, jag lever på ytan.
någon kille som heter jesper ger mig en blomma, en orange, jag ser på den, inbillar mig att den är från dig. jag sätter den bakom örat.
jag smiter iväg från de andra, går upp, befinner mig plötsligt i ditt rum, vårt rum som nu är erat rum, framför sängen som du brukade dela med mig men som nu bär en bratjej.
jag tar ett andetag, inser.
tar blomman från mitt öra, den som var från dig.
lägger den på din huvudkudde.
ler och inser att det är så här det är.
och går hem.