visslaren

det känns som om om jag bara kunde skrika rakt ut så skulle allt bli bra. om jag bara kunde ställa mig upp och skrika ut allt allt allt och ingenting ingenting ingenting som finns inuti, högt så högt, utan några gränser eller regler. bara skrika. och vibrationerna från stämbandet skulle få isen i mitt hjärta att spricka och sprida syre i alla förlamade och döda celler och sedan skulle jag vara ren.
kunna börja om på nytt.
men jag kan inte skrika. för vad skulle folk tro? de skulle vilja ha en förklaring. jag kan inte ge dem en förklaring. så jag måste vara tyst.

och så börjar jag tänka på hur lätt allting kan vara egentligen. att jag egentligen bara är några knapptryckningar på mobilen bort ifrån att berätta för honom om hur allt egentligen är, om hur ont och inte ont jag har.

jag är bara några steg bort ifrån att sätta mig på golvet och gråta och alla skulle se.

jag är bara några ord bort ifrån att berätta om hur jag känner.

jag är bara ett skrik bort ifrån att skrika.

men jag kan inte.