heaven knows

den där gången då vi låg i hans säng. han med armarna runt mig, jag på sidan med ögonen på dörren. ögonen på dörren hela tiden. hans snusande andetag i min nacke, hans kropp hårt tryckt mot min. han med ögonen mot mig, jag med ryggen mot honom. jag kunde känna hans leende i ryggen. jag kunde känna min ångest i magen.

jag kommer ihåg precis vad han sa och hur han sa det.

det här måste vara den bästa känslan i världen.

jag tyst. ögon på dörren. klump i magen.

jag skulle kunna ligga här med dig för alltid.

jag med ett sorgset leende på mina läppar. med en tår i ögat. en tår han inte såg eftersom jag hade min rygg mot hans ögon. jag är tyst. alldeles för rädd för att ta in orden, medveten om att för alltid inte finns.

alla de där tillfällena... jag är en idiot. idiot. de där orden är allt jag någonsin velat ha. något kravlöst, bara sanning och inget annat.
och jag ligger bara tyst och stirrar på dörren. vad är det för fel på mig? varför var jag så rädd för honom? varför är jag så rädd för honom? varför kunde jag inte bara ha tagit vara på honom, den enda som finns i hela världen.

jag kunde känna hur hans leende dog bort i takt med mitt mot min rygg. min tår rann ner för kinden. sedan gick jag. idiot.