defender

jag är svår. jag vet att andra uppfattar mig som svår och att många tror att jag tycker att jag är bättre än andra.
det är fel, gud så fel det är. det är nästan så långt ifrån sanningen man kan komma.
det är bara det att jag inte kan lita på er. inte släppa er hela vägen in. den enda som någonsin varit ända längst in är jag själv, mig själv är den enda jag kan lita på och även om jag ibland önskar att det inte var så så är det så.

och jag vet att de flesta av er inte skulle förstå om jag berättade vad som pågår inne i mig. så jag är tyst i stället. det beror inte på att jag inte vill prata med er, det beror bara på att jag är så upptagen med att lugna ner de där helveteshundarna inom mig att jag inte hinner med er.

och det är synd.
och den där nonchalansen som så många av er hatar, den är egentligen bara sorg.
och alla tror att jag har så många, och jag lurar er och jag spelar så bra men egentligen så är jag själv.
jag har alltid varit själv. det är så jag vill ha det. jag har sett lite för mycket, saker som jag kanske skulle kunnat hantera idag, men som skar djupa sår i mig när jag var liten. saker som kedjade fast sig i min hjärna och som inte är så lätta att släppa. jag har arvet, jag har miljön.
så det spelar ingen roll om man tror på att personligheten formas efter antingen eller.
för jag har båda två.