cut me

vissa saker går inte att prata om.

det är inpräntat långt in i hjärnan att vissa saker får ingen någonsin veta.
vissa saker är fastlåsta längst inne vid hjärnbarken av de tjockaste kedjorna och de mest komplicerade hänglåsen, och nycklarna till hänglåsen är så tunga att det inte ens går att lyfta dom. vid kedjorna vakar helveteshundar som biter hårthårthårt om du kommer nära, och det spelar ingen roll hur ömt och äkta du smeker helveteshundarna över huvudet och det spelar ingen roll hur stark du är för nyckeln går inte att lyfta.

och även fast hjärtat vill berätta så går det inte, för inte ens hjärtats slag kan få kedjorna att bryta sönder och även om du lyckas tämja hundarna så går det inte. för när hundarnas skall har tystnat så finns det bara tystnad kvar och tystnaden är öronbedövande och kall och den fryser luften mellan mig och dig och luften blir till mitt kallakalla skal och skalet får dig att frysa ihjäl, bit för bit, kroppsdel för kroppsdel och kvar finns bara jag och mitt kalla skal och mina fastlåsta hemligheter som vaktas av helveteshundar som åter har vaknat, fulla av vrede efter att deras tämjare frusit ihjäl. så dom börjar bita i mig istället.

och helveteshundarna blir till mitt dåliga samvete och min ångest och jag måste koncentrera mig så mycket på att lugna ner det som växer inom mig att jag glömmer bort det som finns utanför och plötsligt har jag ingen lust att komma ihåg det.

och hemligheterna förblir fastlåsta. och jag blir kallare och kallare. och mitt hjärta ger upp, bit efter bit.

och hemligheterna förstör mig, och de förstörde dig, och värst av allt, de förstörde oss och fastän du lyckades tämja hundarna och fastän du nästan lyckades lyfta nyckeln så kunde du inte tämja tystnaden och tystnaden är det värsta vapnet av alla.

det är mitt vapen. och du var armén som skulle rädda mig från förtrycket. men inte ens du lyckades. jag trodde att du skulle rädda mig.
men jag kan bara rädda mig själv.
men jag orkar inte. inte själv.