Men han är överallt
och alla är han
och de är inga.
För det finns bara två män
och det är han
och alla andra.
Men jag har ont
och jag känner honom
i fingertopparna.
Jag känner hur det börjar växa,
ibland i mitt hjärta
och det är stort och grått
men fortfarande varmt
och sen kryper det ut i armarna
och jag är helt hjälplös
och när det kommer till fingertopparna
dör jag
bara för att sedan förstå att jag inte har dött
och då börjar det växa
i magen.
Men det som växer i magen är värre
det är gråare,
mörkare,
nästan svart
och det väger,
det väger så mycket att jag inte orkar
bära upp det.
Så jag försöker få ut det,
med två fingrar i halsen,
men det vill inte,
för det hjärta jag förr inte hade,
det hjärta som förut pumpade runt galla
istället för blod
har fått skavsår för att han är överallt.
Och jag känner honom
i fingertopparna
och i tårna
och jag känner hennes
fingertoppar
mot hans hud,
jag känner hur hennes ansikte vilar
mot hans rygg,
hur han vilar i hennes sköte
och hur mitt hjärta
lik förbannat fortsätter slå trots att
jag ber det sluta
tusen och åter tusen gånger.
Känner hennes fingertoppar mot hans hud
och vill krypa in under hennes skinn,
låta mina fingrar stryka över hans rygg,
låta mina läppar smaka honom.
Vill ta mig in under hennes skinn
och låta mig känna istället.
För han har tagit sig in under mitt skinn
och det gör ont i mitt hjärta
och jag gråter över honom,
jag gråter över honom som
de brukade gråta över mig
och jag vet,
att det får aldrig
aldrig
sluta.
För varje tanke för mig till honom
och resulterar i gråa klumpar,
varje tanke ger mig svårmod
och jag gråter
och jag spyr.
Men jag vill inte sluta tänka,
vill inte döda känslan.
Jag vill inte sluta
för då känner jag inte
och jag vill känna
hur det äter upp mig inifrån,
vill känna betong i magen
och jag pillar på skavsåren
för de får aldrig läka
för de påminner mig om honom.
Påminner mig om honom och den brist på
fingertoppskänsla jag visade
och hur osmidig jag är
som vill känna hans fingertoppar mot mina,
hur osmidig
och dum
och envis jag är
som låter honom vara överallt,
låter honom vara alla,
bara för att jag vet att
de är inga.
måndag, juni 26, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ofta, ofta tror jag att ingen förstår hur jag känner, hur jag har det och hur svart allt är. Så kommer någon och skriver såhär. Och jag tappar allt och faller. Du beskriver mina känslor. Och här sitter jag och gråter. Tårarna rinnerochrinnerochrinneroch det gör så ont att du har så ont.
Det här var nog det mest vackra, och smärtsamma jag läst.
Kram o hjärta
å ja. precis så var det. du beskriver mig för två månader sedan. fy faan vad ont.
Skicka en kommentar