i'm not a political fighter, and i don't even have a cigarette lighter

och jag har svårt att sitta still;
dagarna har blivit till små evigheter och jag vet inte hur man blir av med all denna tid. jag sätter på teven men kommer snart på att jag inte tycker om teve så jag sätter på kaffe men häller ut det när jag inser att det inte gör rastlösheten mindre. jag lagar ordentlig middag men äter upp den för snabbt; ringer vänner men ingen svarar. lägger mig med en bok men det kryper i mig så jag går till duschen för att försöka skrubba bort myrorna som kryper innanför min hud men hjärtat slår alldeles för fort, blodet rinner för snabbt för att jag ska kunna vila.

när mörkret kommit tar jag på mig kappan och går ut; går och går och på götgatan rör sig ett tåg av mörkklädda människor med facklor i handen och flaggor vars symbolik jag inte vet. jag tittar fascinerat; jag försöker sakta ner men går ändå så mycket snabbare än alla dem. det är som om omvärlden vägrar försvinna; den promenerar alltid där på andra sidan av min väg, kantar alltid mitt liv,
och medan alla händer och facklor lämnar mitt synfält undrar jag igen vad de
brinner för.

mina ben rör sig fort uppför backen; upp mot höjden och där uppe sträcker vattnet ut sig under mig. han brukade säga att jag skulle sakna havet om jag flyttade. jag vet inte om det är den kalla luften eller bara åsynen av vatten som lugnar ner blodet; jag kan andas i takt med fotstegen här. hela stockholm ligger för mina fötter, men i mörkret syns bara alla ljus. ljusen från staden blir ljusen som några tänt vid statyn där, blir till glöden från min cigarett.
det finns så många fler ljus än människor. jag undrar vad de alla brinner för.