och på andra sidan bordet iakttar han mig och kontrasten mellan min tystnad och det nervösa plockandet med ett paket tändstickor och
han frågar vad som står på,
och när jag tittar på honom och berättar att jag ska åka får jag inte min väntade reaktion;
natten gör inte entré på tre sekunders tid; kaffet i hans kopp byts inte ut mot en åtta whiskey,
hans ögon blir inte svarta,
han blir bara tyst en stund innan han nickar och frågar om jag hittat någon lägenhet än,
och jag antar att jag skulle kunna analysera avsaknaden av ord och hans blickar ner i golvet som någon slags sorg,
men vad vet jag,
antagligen sitter det bara i min hjärna;
den beslutsamma min hans ansikte gör medan han säger att det blir bra,
en anledning för honom att resa bort lite oftare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
You love me so, even though I don't know. How do you deal
with a man like me?
with a woman like me.
man kan ju undra.
Skicka en kommentar