vi kan en del om ensamhet och håller i varann

och jag tänker så mycket,
lägger till detaljer och formulerar meningar,
nästan vackra,
i huvudet och jag hinner tänka att jag
måste börja skriva ner dem för jag vet att jag glömmer allt annars,
vill ta upp pennan och skriva hela min arm uppifrån och ner när jag ser en flyer på järntorget och jag går mot esperantoplatsen och undrar om någon
väntar på mig.

jag antar att jag väntar på honom när hon lutar sig mot mig och säger att din vän precis kom in,
för han frågade senast igår,
kikade under markerade ögonbryn när vi skulle ses
ute
nästa gång och jag sade att jag skulle vara här ikväll men jag bara tittar på honom,
ler hej och höjer en cigarett ursäktande som om det vore en godtagbar anledning att inte fråga hur han mår,
alla de där
artighetsfraserna som jag inte orkar
utbyta längre.

vi passerar varandra hela kvällen och jag är glad att jag inte har druckit alldeles för många öl för jag är desperat efter dramatik och melankoli,
ignorerar honom för att jag vet ju
jag vet ju
att han inte är för mig
att han är
ett as
rent ut sagt och jag tror vi sitter på var sin sida om rummet i tre timmar,
ibland vänder jag mig om och ser honom stirra och jag fortsätter,
lutar mitt huvud lite åt höger och låtsas hälsa på någon i baren.
när han tittar bort tar jag min kappa och lämnar ett hel historia bakom mig.

ute är göteborgsnatten kall och jag lyssnar på musik och tänker att jag så gärna skulle vilja ha någon väntandes på mig,
någon som förstår och inte bara sveper med blicken för alla är så jävla
ytliga;
ligger och lämnar,
precis så som jag brukade göra förra året.

hemma väntar ett sms;
jag förstår dig inte

och jag tänker att han är en sådan som skulle sluta bry sig så fort han förstod.