tisdag, november 11, 2008

when i come home, it's late at night, i pour a drink, and watch the fight

och det är svårt att,
uppskatta det hela,
när vi dricker mojitos, för cigaretterna börjar ta slut och jag tror att jag tog slut för länge sedan,
för hjärtat slår aldrig snabbt längre,
och det är inte det att jag är ledsen,
för det är jag inte längre,
och det gör inte ont,
inte längre;
mestadels går jag runt, ganska harmonisk med det hela,
flyter liksom fram,

men det är svårt att uppskatta det hela,
för det känns inte,
ingenting av det och det är svårt att se hur alla har ruset i ögonen,
för jag minns att jag brukade ha det också;
att det var lättare då,
för jag har aldrig känt mig så här malplacerad på en plats jag känner till så väl;
stora svarta rum fulla med människor som dansar till alla rytmer jag älskar och kan utantill,
och de drar i mig men jag kan inte ge mig hän för jag vet inte hur man gör längre,
och jag känner mig som ett undantag,
isolerad,
som om jag konstant iakttar en bra film;
observerar,

stillastående på ett dansgolv.

och när en man med mörka lockar kommer fram på dansgolvet och tar min hand följer jag med,
eftersom jag vet inte vad det är meningen att jag ska göra annars,
och när han kysser mig en halvtimme senare kysser jag honom tillbaka,
med öppna ögon som inte ser på någonting alls, och ett tomt huvud där en enda mening ekar fram och tillbaka.

2 kommentarer:

Yen sa...

jag är fortfarande kvar här och läser dig. Jag kolla varje dag och känner varje gång hur det kniper i hjärtat när jag ser att du har lagt upp något nytt! Fortsätt skriva från var du än är...
Tro att du hör hemma där du befinner dig och din tro kommer förverkliga det.

j sa...

åh, jag älskar dina ord. de griper tag i mig. stor kram!