lillebror, bapapa, bli inte som jag när du blir stor

och på en fredag på västra hamngatan dricker vi kaffe på en uteservering och tittar på vackra män som går förbi och hon fingrar på smycket runt hennes hals och jag tänker att hon nog inte vill prata om det så jag låter det vara och pekar på någon ny i beige jacka och blont hår som går förbi och hon ler lite sorgset och gör något svagt försök till en nickning och sedan studerar hon mig och säger att det verkar som om jag mår bättre nu,
och jag gör något svagt försök till en nickning och säger att jag har fått lättare att acceptera saker.

vi vandrar hem till hennes lägenhet och hon lagar lax och jag letar upp åttio/nittiotalsdängor på internet och ibland tjuter hon till när jag väljer en extra bra låt och sedan äter vi och dricker vin och hon säger något om att hon var helt besatt i honom och nu är allt bara över och jag vet inte riktigt vad jag ska säga så jag säger ingenting,
och sedan studerar hon mig och frågar vad det är jag ska bli besatt av,
och jag ler svagt och mumlar något om att det väl återstår att se.

andra lång är folktom bara för att alla barer är fulla och publik är rött och små laserljus och vi träffar gamla bekanta och jag försöker skoja och det går rätt bra och jag tänker att det finns så väldigt många som borde skärpa sig,
ta sig samman,
och för första gången på länge tänker jag att stoicism är underskattat innan jag minns hur lätt det kan gå till överdrift,
och sedan lägger någon handen på min och då är det dags att gå och medan jag går ensam hemåt ser jag på alla och alla verkar jaga någonting med blicken och ur sejdelns port kommer bekanta ord,

ge mig arsenik,
bapapa,
för stan är full av tanter och tragik...