everytime that we walk the streets, i try my best to keep up with the beat

livet är annorlunda här, varenda gata är ny och konstant kantad med vinbarer där de aldrig har vin utan bara estrella och sprit,
varenda gatsten är uttänkt, utformad, och gaudí sträcker sig upp mot himlen medan människor med mörka hår vimlar förbi utav bara farten,
medan jag strövar, flyter fram; alltjämt med en hand över väskan för gatorna jag vandrar upp och ner är europas mest kriminella,

klubbarna öppnar inte förrän ett nollnoll och vi är alltid ute för tidigt, går fortfarande efter svensk klocka och klockan två kallsvettas jag utan anledning och de får bära ut mig och händerna skakar och jag tänker klart, vet inte varför jag mår dåligt för jag har ju nästan inte druckit någonting och hon med änglahåret lyfter, drar mig mot läkarstationer som vägrar släppa in oss och när hon tillslut lyfter in mig i en svartgul taxibil ber hon chauffören veva ner fönstrena för hon gråter av oro över att jag knappt kan se eller hålla ryggraden rak för tysta tårar rinner ner för mitt likbleka ansikte och lungorna försöker panikartat hyperventilera,
och när jag slår upp ögonen ser jag samma gator jag vandrar varje dag susa förbi genom ett taxifönster,
och innan tyngderna över ögonfransarna vinner över mig hinner jag tänka en klar tanke om hur vacker den här staden är.