jag blir tydligen inte full av alkohol längre och spårvagnarna går inte på torsdagsnätter så det slutar med att jag får gå i strumplästen hem genom stan eftersom mina klackar är alldeles för höga för en fyrtiofemminuterspromenad.
på fredagen packar jag en liten väska under mitt takfönster och tar bussen ut till huset vid havet. det var ganska länge sedan jag var här nu, men ingenting förändras någonsin riktigt här ute,
jag antar att det är lite därför jag tycker så mycket om det.
jag kryper ner i varma bad, under filten i soffan, tänker att jag borde ta en promenad i solskenet men hittar inte riktigt energin. jag spanar på högen med papper som jag borde ta tag i men mitt huvud är för tungt för att kroppen ska lyckas resa sig upp och hämta den. mina föräldrar kommer hem och vi äter kyckling under tystnad innan jag flyr upp till övervåningen igen; bort från de där rösterna,
och vid tiotiden går jag och lägger mig bara för att vakna klockan ett av att han den där jag gick hem med för ett par helger sedan ringer och jag hinner undra vart fan han höll hus under alla hjärtans dag, innan jag klickar honom och föreställer mig hur jobbigt ens liv måste vara när man inte förstår signaler.
senare får jag ett meddelande; är du upptagen på söndag? puss, och jag undrar vad det är med mig och desperata män.
jag vaknar, bakar bröd till frukost och dricker espresso medan jag lyssnar till hur vinden viner utanför, runt husknutarna och jag knyter mig till mig själv; ingen, inget annat finns just nu för jag är på väg in igen och förlåt mig för att jag tröttnar så lätt.
mina händer är lika torra som mina ögon och jag undrar om det ska vara såhär hela mitt liv;
om jag hela tiden måste springa,
om jag hela tiden måste vara på väg någon annanstans för att leva,
om jag bara kan uppskatta det som är nytt?
jag drar fingrarna igenom håret, tänker att jag måste klippa mig igen,
tänker att jag aldrig kommer att kunna klippa bort mig själv,
men jag kan klippa bort allt, alla andra,
för de är inte jag,
och det är därför jag måste fly från det här;
för att det är det enda jag kan fly ifrån.
4 kommentarer:
alla springer vi, och hela tiden är vi på väg någonstans. Du ser kanske inte målet ännu eller funnit det du söker men det kommer..Kom att tänka på Karin boyes dikt.
Nog finns det mål och mening i vår färd. Men det är vägen som är mödan värt.
Klipp inte bort andra, låt de bli en del av dig istället.
Jag kan nog inte riktig förstå din situation, liv o känslor men jag läser gärna o försöker förstå, försöker tolka, försöker lyssna.
Du är inte ensam!
Fortsätt att gå på livets krogiga väg. det är det enda sättet att komma någonstans. komma fram. till allt det nya.
ibland är stegen lekande lätta, ibland mödosamt tunga. huvudsaken är att man fortsätter vidare.
jag är också där igen. går in igen.
och jag klippte mig i veckan, men jag är ju fortfarande jag och fortfarande där igen, bara med en lite snyggare frisyr, som om det spelar någon roll.
jag planerar en längre vistelse någonannanstans, men jag kommer ju fortfarande vara jag, bara någonannanstans.
och ja...
jag är där igen.
men jag hittar väl hem och inte bort,någongång jag med, du med.
yen - jag är glad att du kommenterar. att du lyssnar, läser, försöker tolka och förstå. och jag tycker om karin boye. men jag tror verkligen att vi alla egentligen är ensamma. egentligen. vad har vi egentligen annars än oss själva?
och jag ser det inte som något dåligt alltid. jag tycker lite om att vara ensam. det är därför jag har så lätt för att klippa.
josefine - ja... life goes on. det är mest det att det känns som att det står stilla just nu.
becca - jag ska också någonannanstans. jag med. men jag tror att man behöver det. att man inte står och faller med andra. och en dag vet man det såväl att man lyckas hålla sig uppe även när andra är i närheten, i alla fall. kanske. nu babblar jag.
Skicka en kommentar