och jag lovar,
om du bara tar mig med dig någon annanstans,
om du bara låter din hand snudda på en ny gata,
eller låter mig falla ihop på en ny trottoar,
bara du tar mig med, bara du har ögon som glittrar av andra anledningar än tårar, bara du är tyst och lyssnar, kysser bort demoner och inte får mig att skämmas för allt det där, bara du slutar dra i mig utan bara låter mig linka efter, bara du får mig att skratta och glömma,
bara du dansar tätt intill när alkoholen har tagit över mig, bara du håller undan min alldeles för långa lugg när alkoholen vill upp igen, bara du håller mig och kysser mig på handen istället för på munnen och bara du klappar mig över pannan när jag behöver sova, bara du låter mig bjuda ibland för att jag inte ska känna mig skuldbelagd, bara du inte kräver svar på frågor som jag aldrig vågar ställa mig själv,
bara du sätter dig på den där trottoarkanten med mig klockan halv tre på en torsdagsnatt och letar stjärnor på himlen,
bara du låter mig se på dig sådär medan du sover,
bara du gör allt det,
bara du stryker undan den där hårslingan bakom mitt öra,
bara du viskar i mitt öra de där kvällarna när jag inte kan andas riktigt,
att allt kommer att bli bra,
bara du lovar mig att allt kommer att bli bra.
tisdag, augusti 28, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
vill också ha nån som lovar mig det. och som man tror på också. frågan är om man nånsin kommer till den punkten...
Åh.
Och inte bara åh. Det här är bland det bästa jag läst.
Exat så!
lina - jag tror att man kan göra det... om man bara vågar.
jenny - något säger mig att det är det där om att låta mig bjuda som du gillar... jag tror vi är lite lika. ingen får äga, ingen får ge skuldkänslor?
ingrid - exakt så precis som på allt jag läser av dig då
Jag vet inte. Det bara hög till i hjärtat och magen och det var så... rätt!
och du kan bara finna han som lovar att allt kommer att bli bra om du börjar känna igen. En tid gick jag omkring och kände ingenting, men insåg vid en tidpunkt att jag inte kunde gå bli den jag hade varit och önskade återgå till, utan att jag bara kunde bli ny. Efter det har jag känt mer än aldrig förr.
Jag vet inte om det hjälper, men jag hoppas, för jag hoppas att du skall kunna känna saker lika starkt som jag gör när jag läser den här texten.
erik, jag tror du har rätt, när man väl har känt den där avsaknaden av känslor och sett världen så som man ser den då kan man nog aldrig bli den där man var innan, det ligger liksom åt fel håll. man kan bara gå framåt, ifrån, och du kanske har rätt, jag kanske kan bli ny, jag börjar tro det och det är därför jag tror att jag behöver åka härifrån,
för att jag tror att det finns för mycket som håller mig kvar i min lilla bubbla här,
för ingenting förändras någonsin riktigt.
bort bort iväg, snart, så snart jag kan. jag tycker om att ni tycker om det här förresten.
trasselfia; ja, när man inser att allting även det som inte känns leder framåt, då kan man bara bli ny. Det var den insikten som tog mig ut ur bubblan. Jag har lärt mig att inte lita på att platser skall kunna göra det som bara jag själv kan göra oavsett plats, men om det är någonting som platser kan göra så är det att få mig att känna. Väldigt mycket. Så kanske är det verkligen en ny plats du behöver för att spräcka bubblan.
Skicka en kommentar